03-04
Rubriken syftar på att vi sedan familjebildningen och i synnerhet senaste vintern hördes av och
såg varann mer regelbundet. Telefonsamtal lite oftare, om ingenting viktigt, och vad bara det
gör ont i magen, att inte kunna byta några ord på telefon med lillebror!
Jag blev själv (deprimerad, men i slutändan) mindre stressad när min projektanställning på HTU
tog slut, kunde åka ner och vara lite flytthjälp, pappa for dit från Finland och jag och sönerna
anslöt och bar golvbräder mm i renoveringen, inte för att säga hur duktig man själv har varit
utan för grejen att man setts och gjort något ihop.
Började på D-kursen Informatik som vetenskap på GU på hösten, så ett tiotal av de torsdagar jag var nere i Göteborg
blev också en träff med hemmapappan, för lunch. Vissa på den vegetariska restaurangen
Solrosen, vars buffé han alltid talat lyriskt om, vissa hemma.
I år började mitt arbete med magisteruppsatsen "Design Implications for Intuitive Updating Interfaces" (inte klar)
och vi sågs ju även i anslutning till mina besök hos min handledare. Att kunna diskutera uppsatsen var ju
helt underbart, det är allmänt känt att torra akademiska uppsatser och avhandlingar bara läses av handledare,
opponenter och eventuellt någon släkting. Arto läste ett utkast. Vem ska nu läsa den?
Så synd att "Acknowledgements" inte var skrivet när du läste, där bestämde jag för
länge sedan att det ska stå "For their unconditional love and support: Arvo & Arto Rautiainen and Mattias & Jonatan Rauthing."
Nu blir där också ett extra försättsblad "For Arto" har jag bestämt.