Jag är hemskt ledsen att jag inte har några som helst rättigheter att förmedla något.

Jag vill dock lova att det INTE är frågan om att mörka något skumt, utan bara en integritetsfråga.

Man får acceptera att en elitidrottsman (ibland "före detta") kan segna ner och avlida utan att man kan sätta fingret på EXAKT varför. ATT det över huvud taget händer är förtvivlat plågsamt nog!

Det undrar jag också....varför får vi inte veta dödsorsaken?

>>Dödsorsaken är ännu inte fastställd

hej tillsammans!
Idag försökte jag att finna ut nagont om Artos Dödsorsaken. (Om jag/vi som löpare borde veta).

Men jag fann ingenting... Är den festställd nu eller ska det bli alldrig eller är den ingenting av 'public intrest'?

Arto Rautiainen

Ett värdigt slut, med hans käraste familj, närmaste släktingar, många goda vänner och beundrare närvarande för att hedra och ära hans liv.
Ett stort tack till prästen för hans mycket fina sammanfattning och beskrivning av Arto och hans levene.
Det värmde i den djupa sorgen.
Jag undrar ändå fortfarande vilken ordning i himlen som kallar på Arto. För mig känns det fortfarande obegripligt.
Vi hade behövt Artos enorma levnadsvisdom han skaffat, för få människor har levt livet så till fullo och vågat pröva sina vingar. Det är underbart att läsa vilka äventyr han gjorde och hur han fick möjligheten att dela med sig av sina kunskaper.
Framför allt hade hans barn behövt sin far. Det är med både glädje och sorg jag läser hur Arto älskade sin familj och barn. Jag hoppas innerligt ,att de får som det har skrivits, möjlighet att ta del av alla våra glada minnen och episoder i Artos liv. Det finns säkert många som har bilder, filmer eller annat som kan ge en bild av Arto, som de kan bära med stolthet.
I regnet, det kändes som tårar från ovan, kunde jag ana Artos nyfikenhet i hans och Malins barn.

Det finns som sagt många historier om Arto och här fler
från mig.
5-Dagars. O-ringen, vilken orienteringsfest för Arto, många är de minnen jag har av hans spex och upptåg.
Mjölk hävningstävling i Göteborg, Arto tyckte att jag skulle vara med. Ställer upp, men det gick urselt. Satte mjölken i halsen. Arto häkla mig och tyckte att kan du inte bättre. Då blev det filmjölkshävning och jag anmälde mig genast och ville revacera mig. Min tur. 4 deciliter på 2.97 sekunder. Överlägset bäst(då,). Minns Artos förvånade blick, han undrade hur jag bar mig åt, filmjölk var ju äkligt att dricka. Fick en Maglia Rossa tröja i pris och har kvar den ännu.
Västergötlands juniorläger i Dalsland.
Är i skogen och förjer upp en annan junior, ser hur Arto hade missat i sin orientering. Arto vände tillbaka. Jag undrade varför? Han sa "Jag ska springa tillbaka och göra som jag tänkt". Vilken noggranhet. Jag imponerades av detta sökande av perfektion. Vi kommer till en brant på ca 6 meter. Arto friklättrar upp. "Varför springa runt?" Det var naturligtvis på skoj. Någon annan prövade men vände ner, jag vågade inte ens pröva.

Sista gången jag träffade Arto var på Dancing Dingo i Göteborg ca 1½ år sedan. Efter att läst om Artos 3 härligt vilda månader i Australien, förstår jag varför han dök upp där. Arto kom med en kompis(vem?) och var lika förvånad att se mig där som jag att se honom. Vi pratade hans familj som han var stolt över, om Malin och barnet,om gamla tider och hade roligt. Arto skojade för sin kompis om mina bravader och jag kontrade om 5-dagars i Södertälje och hans Ol-Disco/rockkonsert, om kaoset och konkursen som tog hans pengar. Det är den enda gången jag sett Arto se ledsen ut. Det märktes att det var fortfarande en stor besvikelse för honom.
Min bror Per har skrivit lite om det tidigare men jag vill fylla ut historien. Per berättade för mig att Arto hade lärt sig mycket av denna händelse och inför årets 5-dagars hade han gjort noggranna förberedelser för bla Discot.
Annat var det i Södertälje. Vi var alla naiva mer eller mindre som jag ser det efteråt, vilket vi bryskt skulle vakna ifrån.
Min bror kom och berättade att Arto behövde vakter för 5-dagars discot. Arto tyckte först att det var onödigt, "orienterings ungdomar är ju städade och skötsamma". Per övertygade Arto att det behövdes vakter, då han hade sålt 4000 biljetter.
Per frågade mig om jag ville ställa upp. Jag frågade var Ol-discot skulle vara och hur hur många biljetter var sålda. "Va, Scaniarinken, 4000 biljetter, han behöver vakter!" Jag ställer upp om Arto fixar tågresa hem. Jag skulle kolla om fler av mina Lv6 regements kollegor ville ställa upp. Det ende som stälde upp var (idag Major) Hans Åkerlund. Andra hade familjer mm.
Vi hade bakgrund inom JiuJitsu mm, men ingen erfarenhet av att vara vakt. Hans är en rolig och glad typ tyckte att det skulle vara kul och "lätt" uppgift.
Kvällen kom och vi fick T-skirt och instruktioner om vad vi skulle göra av Arto. Till hjälp skulle vi ha 5st andra orienterare bla min bror. Dessa var utan några som helst kunskaper inom detta område. Folket började strömma till och snart är det ca 1000 personer inne och ca 1000 utanför. Då kommer en äldre dam fram och presenterar sig som socialsekreterare, liknande. Hon säger till oss att det är mycket sprit insmuglat och det har krossats glas, underåriga dricker sprit. "Ni måste visitera alla som kommer in. Har aldrig visiterat så många i mitt liv. vi upptäckte snart att tjejerna smuglade vid sina intimaste delar. Vi hitta mycket. Detta innebar att det blev ännu mer folk utanför och dessa började trycka på framåt. Tillslut så skrek någon att en tjej hade astma anfall 5m bak ikön. Trycket var så hårt att vi inte fick loss henne. Först efter mycket skrik och 10 minuter och kändes som en evighet fick vi loss henne. Folk var som galna. Detta började bli väldigt jobbigt så vi släppte fritt tillslut. Vi märkte att det var många icke orienterare på plats och inne. Vi fick reda på att någon i Södertälje hade kopierat Artos biljett och sålt minst 1000 falska biljetter. Oh nej, sa och tänkte vi. Hans och jag kallades in på golvet, för någon klättrade på discjockeyns skivor. Det var en synnerligen full finne. Finne brottades och försökte göra sig fri. Vi tog ut honom och släpte honom. Han gick några steg och stöp med ansiktet före i gruset. Detta upprepades ytterligare 2ggr under kvällen. Hans och jag var över allt och slet som djur med fulla ungdomar. Vi träffade polisen utanför. De sa att för ett arrangemang av denna storlek behövs ca 50 vakter. När kvällen äntligen var över var vi oerhört trötta. Hans jag sa att det var dax för ersättning och tåg resa. Arto ville först inte betala, för han ville räkna på pengarna nästa dag. Vi blev lite upprörda och sa att för det slitet vi gjort är det små pengar. Arto betalade och körde oss till tåget. Arto var tacksam och uppskattade vårt jobb. Vi uppskattade att han tog sig tid att köra oss.
Nästa dag fick jag reda på att hela 5-dagars hade gått i konkurs och att Arto hade lämnat sina intjänade pengar till 5-dagars kassan för förvaring över natten.
Dessa pengar beslagtogs och togs med i konkursen. Vilken skandal! Så vitt jag vet, så var Hans och jag de enda som fick betalt. Arto förlorade mycket pengar. Övriga konsekvenser kan man bara gissa sig till. Usch.
Jag hade mardrömmar 3 nätter efteråt och ville aldrig bli vakt igen. Nu är jag det ändå sedan 2 år.
Jag tror att ingen av oss som var med, är så naiva som vi var då. Arto lärde sig garanterat mycket av detta.
Det gjorde jag!

Det är många som pratar om det, försöker vara det, som Jesus förkunnade, som alla stora religioner talar om:
Kärlek till din nästa. Arto var detta. Han gav mycket kärlek och fick mycket kärlek. När jag läser allas inlägg och minns tillbaka så kommer denna bildfram. Arto var inte fel fri, men i kärlek så var han stor som en strålande sol.

Tack för allt roligt, Arto och ha det så roligt där du är, som bara du kan.

Mina varmaste tankar till Malin och barnen.

In som ett yrväder. Femdagars i Blekinge -84. Jag hade sprungit Fin5 veckan innan och var nog rätt seg. Men som Ketil skrev hade vi nog ingen chans den där veckan ändå. Egentligen.

Det har gått många år nu. Fler år än vi var gamla -84. Jag har alltid varit stolt över att få tillhöra din, Melkers, PeKs årgång. Vad har vi gjort för att vi ska få sakna dig så här som vi nu gör? Hur är det rimligt att så många miljoner feta amerikaner ska få bli äldre än du? Ge mig en enda meningsfull förklaring!

Min son Elis föddes måndagen den 17 maj. Om din själ lever vidare skulle jag önska att Elis fått den äran. Jag ska söka efter dig i hans ögon. Hoppas våra söner kan mötas som vi...

Pelle Forsberg, Kolsva IF, Ravinen, IFK Enskede

Minne av Arto:

Arto frågade i Fem-Dagars (Göteborg 1990) efter jag har vunnit ett etapp: "kan du sjunga eller spela musik?" Jag sade att "nej". Spexet var på gång.

Arto tolkade att mening är inte att vara bra utan att var med! Att vara med!

Det gjodre Arto,

Med varm hälsinig till Malin!

Niku-Pekka

Hade förmånen att lära känna Arto på GIH. Efter ett löppass kunde han glida in i någon gympasal och hoppa in i pågående innebandymatcher. Arto var vän med alla. Klubban såg ut som något som kasserats från någon fritidsgård och själv såg han ut som en fällkniv med den alldeles för korta klubban.
Minns honom speciellt från Fjäll-OL 2000 i Bydalen då jag själv var med som funktionär. Gemensam start där alla börjar med en lång pannbenssträcka rakt uppför slalombacken vid Dromliften. Alla ger sig av uppför fjället utom en patrull som springer åt rakt motsatt håll med avsikt att springa väg runt fjället. Gissa vilken? Tyvärr har Artos patrull inte passerat startpunkten varför de uppmärksammas på att de måste göra det. Då väljer också de det konventionella vägvalet. När Arto passerar mig sist av alla växlar han ändå några ord med ett leende på läpparna. Än i dag funderar jag på vilket som hade varit snabbaste vägvalet. (En patrull tog sedan det vägvalet men hörde inte till täten)

Så trevlig, kul, glad, och omtänksam. Mina tankar går till Malin , Ella & Anton. Ta hand om er och alla Ni andra som känner dem, ta hand om dem Ni också.
Carpe Diem alla där ute.

Vad mycket fint som skrivits till Artos minne, han var inte som någon annan.
En kram till familjen jag inte känner, det måste vara fruktansvärt.

Hei!

Jeg vil hedre Artos minne ved å løpe Jukola med svart armbind, et armbind jeg vil bäre helt til Jukola-båten klapper til kai mandag morgen - om enn ikke i saunaen. Regner med at mange andre også har tenkt omtrent denne tanken. Derfor vil jeg ikke "forherlige" meg selv ved å fortelle hvem jeg er. Derimot vil jeg oppfordre andre til å gjøre det samme som altså sikkert flere har tenkt.

Arto!
Hos oss blommade du ut och blev vår stjärna.
Vi kommer aldrig glömma dig.
OK Flunderhof

ARTO,
Nu har 2 veckor gått och den värsta chocken har börjat lägga sig. Du var en god vän till en god vän.
Ja, jag fick bara det stora nöjet att träffa dig en gång. Men ack vad vi hade mycket gemensamt: Vänner,
kärlek till orienteringssporten m.m. Jag blev aldrig någon hårdsatsande orienterare som du men det gav
mig så mycket, som vänner och vänners vänner. Vi bodde på olika ställen och hade olika karriärer men till slut
korsades våra vägar i alla fall för en annan av de saker vi hade gemensamt. Vi var två av tre faddrar till
Birkens(#153) tre barn som döptes samtidigt. Du var fadder för du var den givne förebilden till Hans.
Jag hade redan en dotter som är 13 nu och hade pratat mycket med Birken om det speciella i relationen far-dotter. Jag blev fadder till Mia-minsta tjejen.
Jag kände ju väl till dina bedrifter som orienterare och som Champ-Träningsnarkomanen i orienterarbandet samt övriga spex i Göteborg där jag hade flera kompisar men alltför sällan besökte. Jag minns så väl när du var talesman för orienteringssporten i TV när det inträffade några tragiska dödsfall inom sporten bland dina vänner. Du hjälpte till att hålla modet uppe.
Så när vi till slut träffades på barndopet i Stockholm kändes det som du varit min vän hur länge som helst.
Du var där med Malin och ni väntade ert första barn. Ni var ett par jag tyckte om från första stund.
Jag fick skjuts av er två från dopet till dopfesten. Ni fick två barn men jag har inte träffat dem ännu.
Jag känner stor sorg och saknad och tycker det är fruktansvärt orättvist.
Nu går mina tankar till Malin, Ella och Anton.

/Lars Boström

Ett av mina första möten med Arto var vid Kort-SM i Sundsvall 1993 då han vunnit H21 och jag D18. Vi skulle båda efter det bli intervjuade i Skogssports ”Ungskog” och fick därför med varsitt frågeformulär hem att fylla i. En av frågorna jag fick var ”Beskriv Arto Rautiainen med tre ord”. Jag gick och våndades och funderade i flera dagar över vad jag skulle svara innan jag stannade vid några vanliga klyschor. Då jag misstänkte att Arto fått motsvarande fråga om mig var naturligtvis spänningen olidlig över att få höra vilka tre ord denna storstjärna skulle beskriva mig med. Det blev därför en liten besvikelse när Skogssport kom och Artos svar på frågan ”Beskriv Annika Björk med tre ord” blev ”Sture Björks dotter”. Efter att ha läst alla inlägg här har jag dock förstått att det där svaret verkligen speglade Artos personlighet. Livet blir inte mer komplicerat än man gör det. Varför lägga ner flera dagar på att svara på en fråga när man kan göra det på fem sekunder och ändå svara rätt?

Malin, Ella och Anton>>Det är svårt att skriva något när man vet att inga ord kan hjälpa, men jag tänker på er!

Arto>>Jag kommer att sakna dina ”sista minuten”-erbjudanden på 5-dagars om att sjunga på spexet och hoppa in som uppföljare på Ljungskile-lägret. Hoppas du har det bra där du är nu! Pappa hälsar också.

/Annika Björk

Att försöka ta till sig att Atro inte längre finns bland oss känns oerhört fel även för en som inte levt i hans absolut närmaste krets. Jag fick förmånen att lära känna Arto när vi tillsammans sprang fjäll-ol (-98 om jag minns rätt). Vi närmade oss båda slutet i våra resp. karriärer, Arto orientering och jag skidor, när han på försommaren kontaktade mig och frågade om jag ville springa med honom. Han gav mig en seger i fjäll-ol och ett minne av en, i positiv bemärkelse, udda fågel. Sällan har jag inom elitidrotten mött en generösare människa som bjudit så på sig själv och genom sitt öppna sätt även fört andra människor närmare varann. Av den anledningen kommer Arto att saknas av många. Det tomrum han lämnar efter sig känns mest smärtsamt när jag tänker på hans familjemedlemmar och det är också dit mina tankar nu riktas.

det känns så konstigt och orättvist – Malin, jag lider med dig och barnen
Arto - nyfiken på allt, han som alltid ställde upp –
det första minnet jag har av Arto var när han var 16 år – själv var jag 20 - tillbringade en hel sommar ensam hemma i Trollhättan – mina båda bröder, mamma och pappa var på semester – skulle själv iväg på en orienteringstävling i Österrike
för uppladdningens skull (eller brist på annat) satt jag timtals på nätterna och pratade på heta linjen – där dök det upp en ljus röst som jag började prata med – efter mycket tjöt så sa han ”jag vet vem du är” – vadå tänkte jag? vad pinsamt! – Arto berättade att min äldste bror hade hjälpt han med träningen – jag förstod ingenting, vem var detta? – efter ett tag fick jag bilden av Arto på näthinnan – så här i efterhand när jag tänker på detta, så blev detta lilla möte i etern en liten hemlighet som vi höll bara mellan oss två i nästan tjugo år…nu vet även ni var han 'också' kunde dyka upp
ett annat minne jag har av Arto var när han ställde upp som discjockey på en privat fest på LinnéData – han lyckades utrymma hela dansgolvet när han spelade sina ”orienterar-låtar” – och även om det var tomt fortsatte han envist med sina låtar - flera som var med på festen minns honom än idag för detta – på flera sätt har du, Arto, placerat dig för gott i våra drömvärldar
Britt

Essence
By Drew Wolfe

I am the essence of a dream
I wonder if my existence has meaning to it

I hear the steady slow breathing of my host
I see the twitch of my host’s eyes blinking
I want to know that I have a purpose, a meaning

I pretend that I am a thing of matter, something solid that can be seen or touched
I feel worthless, having no meaning in my nonexistent life
I touch the ideas of something unknown

I worry that I will not be seen again or even be remembered
I cry at the thought of fading away out of memory
I am the essence of a dream

I understand that I might be forgotten
I say "remember, don’t forget, don’t let me die"
I dream of remaining a dream
I try to visualize real living
I hope to live an immortal life of never forgotten dreams

I am the essence of a dream

Tårarna bara kommer, jag vet inte vad jag ska skriva men jag vill ändå skriva. Jag kan se Artos ansikte framför mig med de snälla ögonen och godheten. Man kunde alltid lita på honom, ex. sa han att han skulle komma och hälsa på, då gjorde han det, trots att han hade mycket att stå i. Varför ska de goda dö så unga och framför allt när man inte får veta varför? Vi är glada över att vi fick känna Arto via Anna som är en underbar och fin människa på alla sätt och vis. Vi är många som tänker på Arto bl a Emma, Nathalie, Göran och Christina.

Har alltid sett upp till Arto, både som människa och orienterare. Jag är en av många som harvade i hans kölvatten under junioråren. Så även om jag inte vågar tro det låg någon vidare sanning i det så är den mest glädjande komplimang jag fått "du är som Arto...".
Är själv nybliven pappa så mina tankar går med smärta till familjen. Jag lär mig av ödets nycker att ta vara på stunderna med min familj, mer intensivt.
Arto, tack för all inspiration genom åren!
"Även dom som inte vågar leva dör nångång"

Jag tackar igen i egenskap av syster (140 inlägg senare).
Det är en glädje i den stora sorgen att se hur Arto påverkat så många.
Varje möte mellan människor påverkar respektive person som jag ser det, man har, mer eller mindre men utan undantag, förändrats en smula och därigenom lever en människa vidare för alltid.
Började bygga på min egen "shrine" till Artos minne på www.rauthing.se/arto, kommer att skriva mer, men redan finns t ex en rapport jag skrev 1994 som hette "Min bror tändhatten" som innehåller Arto-anekdoter som är väl i klass med många härliga historier som skrivits här. Håll till godo! Och tack igen.

Käre Arto-jag hoppas du har det bra.

Vi har mötts och tävlat med och mot varandra i många år-du nästan alltid steget före.
Du lyfte landslagsläger och resor en nivå med din närvaro.
De senaste åren har vi inte setts särskilt ofta-när elitkarriärerna tar slut går ju livet vidare med annat. I ditt fall tyvärr alldeles för kort.
Jag är glad att fått lära känna dig.

Jag och Lotta satt och pratade om dig-vi mindes gärna 5-dagarsveckan i Skåne-95, där vi bodde på Clinics och uppgicks väldigt mycket.

Pratade även med min mamma på telefon härom dagen-det skulle nog glädja dig att veta att kaktusen mina föräldrar fick som tack för login fortfarande lever och frodas.

Malin, Ella,Anton-Er far och livskamrat var stor på många sätt. Minns honom med glädje.

Andreas, Lotta, Amanda, Julia Rangert

En vecka har gått sedan det ofattbara inträffade. En
legend har ryckts bort från sin familj och vänner runt om i
världen.
Mycket har redan sagts om dig Arto, men det det finns
ett outömligt hav att ösa ur när det gäller alla minnen du
har berikat oss med.
För egen del handlar det om de gyllene åren i slutet av
80-talet då Majorna bestod av en sanslös skön samling
individer. Ingen nämnd och ingen glömd, ni vet vilka jag
menar! Att vara junior då och ta del av allt, både på
läktarplats och mer aktivt var hur kul som helst. Resor,
tävlingar och läger innehöll alltid skruvade händelser som
för alltid är förevigade. Tisdagsträningarna i Skatås fyllde
stugan så att folk nästan var tvungna att byta om
utomhus. Alla var med på samma villkor och skämten och
upptågen tog aldrig slut. En av dem som i allra högsta
grad var delaktig, var du Arto.
När jag tänker på den tiden är det några speciella tillfällen
som etsat sig fast lite extra: Jag tror det var Skol-SM i
Nyköping och din kombattant var som vanligt vid den
tiden Per Ek. Vi hänger vid målområdet och väntar på
start. Det börjar bli dags för dig att gå iväg och du börjar
göra byta om. I din minimala packning fattas det något
och jag tror det är byxorna. Du erbjuds låna ett par men
tycker att det inte behövs eftersom du har ett helt
superställ att ta på dig. Det räcker. Så i stället som
många sprang i då ett par långkalsonger och ett par
löparshorts över, väljer du enbart att springa i ett blått
Craftställ utan shorts. Helt klädd i denna kroppstrumpa,
nummerlapp och ett par ol-skor flyger du iväg till starten
likt Fantomen utan kalsonger. Ser hur sjukt som helst,
men du kunde inte bry dig för mindre. Om jag inte minns
fel, kom du tvåa efter Eken.
En annan gång samma år var sommarlägret i Idre. Ett
underbart kul träningsintensivt läger med många bra pass i
en underbar miljö. Efter ett pass hoppar vi in i din
mytomspunna 245 och ska åka tillbaka till stugorna. Du
kör och vi är fyra -fem pers i bilen. Det går undan. Vägen
som är omringad av skog är smal och leder ut till en
landsväg. Det är stopplikt. Vi närmar oss t-korsningen
men det finns inga som helst tendenser på att farten
sänks. Röster höjs i bilen men försent. Med ett skönt
bredställ och bakdäcken i väggrenen flyger vi ut på
landsvägen. Svordomarna haglar från alla passagerarna
och en av dem säger " f.. he... tänk om det hade kommit
en bil". Arto svarar lugnt " han som brukar åka här har
redan kört förbi" Vad säger man till en sådan avväpnande
kommentar? Tjugo sekunder möter vi dock en bil, men
ingen säger något.
Tack för alla minnen. Hälsa Per Andersson och alla andra
orienterare i OK Himlen. Jag vet att ni skulle spöa skiten
ur vilket lag som helst på de flesta kavlar.

Mina tankar går till Artos familj. Kämpa.

Vila i frid Arto.

// Pontus

Arto,
Jag skriver en andra gång. Jag skrev till dom andra, nu skriver jag till dig. Har läst om alla fina episoder folk minns. Skulle kunna fylla på med så många fler. Men det fanns ju också en Arto under ytan. Som kunde vara glad eller ledsen men alltid lät "the show go on". Vi var ju så lika där och förstod varandra 100%. Du valde mig, jag valde aldrig dig. Du kände med en gång att vi var på samma våglängd. Det var bara c:a 3 år som vi var som Fyrtornet & Släpvagnen, Helan & Halvan eller Jake & Elwood Blues... Men det var så intensivt att det känns som så mycket längre.

Då gick hela livet ut på orientering och galna upptåg tillsammans med våra vänner, ingen nämns vid namn så blir ingen glömd. Vi andra drog vidare till andra liv, men du fortsatte i 10 år till. Till slut blev du också en lycklig "Svensson" med hus och familj som vi andra. Men underbart blev aldeles för kort!

Vi skulle ju göra om allt igen när barnen var stora. Som bröderna Blues skulle vi samla bandet. Vi skulle åka på Höst-Öst, Veteran VM och jorden runt med PeO och visa alla ungdomar vad gubbarna går för. Vi skulle ju sitta som 80-åringar och prata minnen.

Vem kan nu förstå hur vi resonerade när vi gjorde en medvetet helt felaktig översättning till engelska på ett skivkonvolut? Eller varför vi presenterade oss med bara våra skonummer?

Jag slutar med vår standardhälsning: God natt, sov gott, dröm vackert, dröm om oss!

Dröm om oss Champ, dina vänner, i din eviga sömn.
Birken

Av og til blir man minnet på hvorfor man holder på med orientering. På hvorfor man bruker store deler av tiden sin på å arrangere løp, instruere andre, organisere og helst også trene selv. Denne gangen var påminnelsen ekstra tankevekkende og ubehagelig. For selv om jeg bare fikk dele noen få timer med Arto, en vårdag for 5 år siden, husker jeg at de mange bildene jeg hadde av ham fra før, i stor grad oppfattet gjennom andre og gjennom media, med ett dannet et sterkt og klart bilde av en person som det var lett å se opp til som et menneskelig forbilde.
Vi var en liten gjeng fra klubben som skulle ta oss en treningstur på vei sørover til Spring Cup. Vi trengte bare noen kart og mer eller mindre tilfeldig fikk Arto en e-post av meg med sprøsmål om han kunne skaffe det. Han var imidlertid ikke den typen person som nøyde seg med å overlevere kartene, han tok oss med til Kameratgården, hadde løype klar og når treningspasset var over, tok han oss med på en av sine favorittrestauranter og delte noen timer og flere av sine mange gode historier med oss. Slik bare mennesker av Artos kaliber kan gjøre.
Derfor innser jeg også hvilket tomrom han etterlater seg, både i familien, kameratflokken og i orienteringsfamilien vår.
Takk for inspirasjonen, Arto!

Till Malin,

Du känner inte mig och jag känner inte Dig, men mina tankar har varit hos Dig ofta de senaste dagarna.
Livet är störst av allt vilket just nu kan vara svårt att se, då Du förlorat Din Arto och Dina barn sin far.
Ibland ändras livet snabbt och oväntat. Den härliga och underbara tid Er familj hade framför sig med en ny familjemedlem ser plötsligt helt annorlunda ut jämfört med för en vecka sedan...
Det tar tid att ta in denna nya situation och det kommer säkert att ta en lång tid innan livet går vidare igen.
Jag har själv två små barn och vet vad det innebär att finnas till och räcka till för bägge barnen, en uppgift som ibland kan kännas oöverstiglig, då bägge kräver sin uppmärksamhet och det känns som om man skulle vilja dela sig i två delar. Så försök, som någon annan redan skrivit, få all den hjälp Du kan få för att göra Ditt och Ellas liv så bra som möjligt den här första tiden med lillebror Anton.

Jag läste återigen den artikel om Arto som stod i
O-ringentidningen och såg där att Du också arbetar på Astra. Du skrev att Du gärna ville ha hjälp med att komma i kontakt med professionell hjälp. Jag tror och hoppas att Du via vår företagshälsovård kan komma i kontakt med rätt personer.

Livet lär hela tiden och det jag lärt mig av Artos bortgång är att ens eget liv känns mer levande, vilket på ett sätt känns lite konstigt, men så har jag i alla fall känt. Det gäller verkligen att ta vara på det som är viktigt och roligt i livet, något som Arto verkar ha gjort vad jag har förstått av alla tidigare inlägg.

Jag kände inte Arto men har följt honom genom hans karriär och sett honom skymta förbi ibland på större tävlingar. Det hände alltid något runt honom, så det var svårt att undvika att lägga märke till Arto.
Då jag i mitten av 90-talet åkte ned med några andra OL-kompisar till Göteborg från Linköping för att springa den första OL-tävlingen för våren här nere (numera bor jag i Mölndal) så skulle vi förstås även träna på söndagen i Göteborgsterräng. Vi bodde i min systers lilla etta på Delfingatan och hon hade fixat kartor över Skatåsområdet och fick dem levererade hem till dörren, av vem, det förstår Ni säkert. Jo, Arto var där med kartorna! Då mina kompisar och jag återigen sågs i helgen som gick, pratade vi i lördags om just den OL-helgen och om Artos kartleverans. Det var förstås otroligt ledsamt att i söndagens GP läsa om att Arto inte längre finns bland oss!

Livet går trots allt vidare men i en ny form och riktning.
Ta väl hand om Dig och Dina barn!

/Susanne

Vad kan man säga som inte redan är sagt!
Alla som träffat Champ vet att han var unik och igentligen inte kan beskrivas! Bodde tillsamman med honom en tid i Majorna! Ser man tillbaka så är det nog den roligaste och mest utvecklande tiden i mitt liv! Man fick lära sig att allt går! Även att lämna in en tre-sits soffa till rockvaktmästaren på en av Avenyns innekrogar!
Arto kom till mitt bröllop i Tjeckoslovakien och min slovakiska "släkt" frågar forfarande om min vän från Sverige! 14 år efteråt! Det är så typiskt Arto att göra intryck på människor som består!
Det känns tungt nu!
Claes

Det är fantastiskt härligt med människor som bara kör sitt spår men som samtidigt respekterar andra och kan lyssna och ompröva sina värderingar. De växer inte på träd. Sådan var du, Arto!
Men jag minns dig mest som ett stort leende och det bär jag med mig. Jag har kommit på att jag alltid ler när jag läser om dig eller sådant som du skrivit, alltid kompetent och med glimt. Du sitter i mitt fotoalbum från en glad fest 1988 med just ett stort leende.
Jag sitter också här nu och minns hur vi repade med ditt band i nån lada någonstans österut om Göteborg. Vi åkte och åkte. Jag var superstressad av att hela dan' gick, det skulle ju bara ta några timmar... Du hade dock tid till allt (när jag läser alla inlägg här idag förstår jag ännu mindre hur du fått ihop det) jag har ofta önskat jag kunde leva som du.
Du hade också stor integritet och många åsikter om hur träning skulle bedrivas. "Man ska inte bara springa, sa du, man kan läsa sig till mycket!" Och så rabblade du upp all möjlig litteratur om orientering som du läste. Vi var på väg till ett lång-SM i östra Sverige. Jag har förträngt vart liksom vad jag gjorde där. Jag minns mest din något risiga Volvo kombi på en öde parkering i arla morgonstund nära mig i Majorna. Det var en lång resa och jag var väldigt lättad över att jag kom hem hel igen, vilket man såklart gör för det mesta, men nu finns inte du och det känns så fel.
Vi har inte setts på länge. Sist sågs vi på en Oringenetapp och du alltid lika leende med ett ord på vägen. I sommar ska jag springa Skatåsetappen och jag lovar att ta i lite extra när jag är som allra tröttast. För det är där jag minns dig allra bäst från Majornas IK's klubbstuga och Skatåsterrängen. Det får bli din etapp.
Du som hade så stort rum i ditt hjärta - varför fanns det inte plats för dig?
Bamsekramar/Sanna med familj
Till De Dina - våra tankar är hos er

Varför? Det känns så fel att du gått bort så tidigt Arto! Jag minns när jag som 11-12 åring började orientera och läste om 8 år äldre Arto i GOF nytt och fick berättat om dig och dina massa äventyr. Jag har sedan haft nöjet att träffa dig vid ett flertal läger och andra tillställningar. Och din underbara inställning till livet har inspirerat mig och massa andra och kommer att fortsätta göra det.

Mina tankar går också till Artos familj!

Arto...av en händelse hittade jag en Expressen från i söndags som jag inte hade läst och läste om din tragiska bortgång. Sällan har jag blivit så sorgsen och berörd. Sitter nu och har läst igenom den monumentala reaktion som alla dessa inlägg vittnar om; hoppas att du sitter med andra Änglar och på något sätt kan ta till dig att du förvaltade din allt för korta närvaro på vår planet och bland oss spexare på allra bästa sätt. Du var en härlig, positiv personlighet med kunskap, engagemang, humor, och medmänsklig värme.

Jag saknar dig...

Malin, Ella och Anton; mitt största deltagande i er sorg; mina varmaste förhoppningar att ni bevarar minnet men samtidigt tänker framåt för att livet går alltid vidare. Låt Artos själ vara en ledstjärna i er framtid.

PC, IFK Lidingö och Spexarna

HUR MAN STARTAR ETT BAND
Första gången vi träffades var på en fest i januari-88. Som vanligt hade jag försökt underhålla med egenhändigt hopsnickrade orienteringsvisor. Arto kom fram och sa att han höll på att bilda ett orienteringsband och frågade om jag ville vara med. Självklart sa jag, vilka är de andra? "Än så länge bara du och jag, nu behöver vi bara hitta några som kan spela lite instrument också så är saken klar." Sedan den dagen och under de följande åren blev vi det oskiljaktiga radarparet som höll ihop jämt och delade på allt. Denna veckan har mina barn fått lära sig att även en vuxen man kan storgråta av saknad. Skaran inkluderar Artos eget gudbarn Hans som ju skulle få växa upp med honom som förebild.

Han blev "Champ-Träningsnarkomanen" och jag blev "Birken-OL-Turisten". Champ var affichnamnet som syntes och märktes i media. OL-Turisten fixade det praktiska som bohemen och optimisten Arto räknade med skulle fixa sig själv. Resultatet blev bland annat ett 50-tal orienterings sånger i boken "Jhonnys visor", 2 skivor och spelningar på både 5-dagars och VM.

VÄGARNA SKILJS MEN KAMRATSKAPET BESTÅR
Bandet splittrades när jag flyttade till Amerika och sedermera till Japan och Arto drev vidare vår firma OL-Pop på egen hand. I Amerika brann mitt hem upp. Äger man helt plötsligt bara kläderna man står i prioriterar man till en början annat än nya träningsgrejer. På julafton kom ett oväntat paket med posten som innehöll ett komplett orienterings-kit från världens bästa kompis. Att det visade sig vara det årets SM-vinnardräkt i paketet gav ett affektionsvärde som upphävde att den var något begagnad. Internet gjorde vänskapen oberoende av tid och rum och man fick alltid rappa kvicktänkta svar.

KONSTEN ATT FLYTTA EN SOFFA
Jag hade en soffa jag inte behövde. Arto hade ingen. De flesta hade hyrt ett släp för transporten, men inte Arto. I stället ordnades en soffbärar fest en lördagkväll då vännerna bar soffan från ena änden av Göteborg till den andra med flera mat och dryck pauser sittande i soffan på trotoaren.

En dag ringde Arto och sa att vännen Cilje var ledsen över strul med ett klubbyte. "Jag har bakat en tårta, kom och hämta mig med en gång så åker vi dit och tröstar." Som tårtbotten hade han offrat en skiva med vårt band "Jhonny Springer Bort Sig". En typisk episod. En vän i nöd, då släpper man vad man har för händer och gör en insats. Det materiella var alltid en världslig sak för världens bästa kompis.

SAKNADEN
Tankarna går till Malin och barnen. Jag hoppas jag får chansen att berätta om honom för dem en dag. Och att våra barn kan få förmånen som jag haft att träffa en sådan själsfrände någon gång i livet.

En sann levnadskonstnär är borta. Lite slarvig, men ville alltid väl. Han blev aldrig arg för något och därför var det lika omöjligt att bli arg på honom. Man kunde dyka upp utan förvarning efter flera år och bara fortsätta helt naturligt som om det var igår.

Många kommer minnas honom som en av orienterings-Sveriges stora profiler. Vi är nog också en hel del som kommer minnas honom mer för ett kamratskap som gick utanpå det mesta. Vad som utmärker en stor idrottsman är inte antalet erövrade medaljer. Även utanför tävlingsbanan var han alltid the Champ.

Det är otroligt sorgligt och samtidigt nästan obegripligt att Arto har gatt bort. I 20 ar har jag känt och tävlat mot Arto. Vi var jämngamla. Vi var samtidgt i juniorlandslag och även i flera seniorlandslagsaktiviteter. Arto var ju alltid den sam skojade till resan och därmed gjorde tävlingarna lite mer avspända och lägren lite roligare, trots att han var otroligt seriös i sitt satsande. Till exempel var det hans idé att uppföra Monty Pythons "History of jokes" som sketch pa ett läger i Tjeckien 90 och i Norge 95. Samtidigt upptäckte jag fran mitten av 90-talet ungefär, en annan sida av Arto, att han brydde sig väldigt mycket om och kände stor empati med sina medmänniskor. Jag kommer särskilt ihag pa VM -97 när stafettlaget blev diskvalificerat. Arto, som inte var med i stafettlaget, var lika ledsen, för var skull, som vi som sprang i laget när vi blev diskvalificerade.
Sista tillfället vi träffades mer än helt kort var pa fjolarets VM-test. Arto , Malin och Ella bodde da granne med mig och min familj. Arto hade nu klivit in i rollen som familjefar med liv och lust. Det märktes hur han älskade sin familj. Just till Artos familj gar tankarna ofta nu. Hoppas ni faar allt stöd ni kan faa och behöver.

Vi tänker paa er.

Peter Jacobsson med familj

RIP Arto. Your death, as with your life, has spread far and wide and you will never be forgotten down here in Australia. Your training, enthusiasm and friendliness knew no bounds and stories of your trip down here in 91-92 are still told by Aussie elites. You showed us how to train hard with a smile but more than that you taught us that making the most out of the journey was more important than winning (although winning was bloody important!). I'm so sad that your journey has ended too early but feel lucky that I spent some of the journey with you.

Eftersom jag är av samma årgång som Arto, lade jag tidigt märke till hans namn i resultatlistorna. Efter att ha tävlat mot honom på Götalandsmästerskap, Lidingölopp, terräng-SM och olika orienteringstävlingar, började han till slut hälsa på mig. Blyg och rädd som jag var på den tiden, vågade jag aldrig mer än pipa ett svagt "Hej!" till svar. Det är först efter att ha läst allt här, som jag förstått vilken otroligt stor person han var. Alltid positiv, alltid ett vänligt ord till övers för den som behövde det och alltid stor omtänksamhet mot alla - från minsta barn, via osäkra ungdomar och flyktiga tävlingsbekanta till ärrade veteraner. Aldrig medvetet elak eller överlägsen. Jag önskar att jag haft bara en liten del av de egenskaperna.
Det är så otroligt sorgligt att han har ryckts bort från familj och vänner alldeles för tidigt.

Som småbarnsförälder kan jag många gånger känna att det är tufft att vara två som delar på ansvaret. Jag kan bara försöka föreställa mig hur tufft det måste vara att lämnas ensam med barnen och dessutom samtidigt försöka bemästra sorgen. Hoppas ni får det stöd ni behöver!

Symfonin finns kvar även när orkestern slutat spela. Artos själ lever vidare, genom den person han var, och kan inspirera alla oss andra i framtiden.

Obegripligt, chockerande och så himla fruktansvärt tråkigt. Vi saknar dig Arto!

Tänker på Malin och barnen.

Det finns bra proffesionell psykvård att få i Sverige, men den är svåråtgänglig, och är man "sjuk" är det jobbigt att ringa runt och skaffa den själv, så till er som står Artos familj nära, HJÄLP DEM! (Jag talar om egen erfarenhet) SAMT finns till vid familjens sida även när den värsta chocken har lagt sig och ensamheten kommer.

VARMA TANKAR TILL ARTOS FAMILJ!

Jag skulle lämna några saker till Arto på vår väg till Tyskland före 10-Mila men eftersom Arto skulle till barnavårdscentralen då vi passerade Göteborg så löste vi det på annat sätt.

I torsdagskväll 13 maj kom ett kort mail:
"Var det trevligt i Tyskland?
Hälsningar Arto"

I söndags ringde en kompis och berättade den oerhört tragiska nyheten - ofattbart.

Mitt bestående minne av Arto är en spektakulär och cool kille med många järn i elden alltid glad och med glimten i ögat som verkligen gillade orientering - en "Arto" vill man nog ha i varje klubb. Jag har aldrig hört någon som har sagt något ont om Arto under alla år.

Mitt speciella minne är från december 1998 då det kom en julhälsning från Arto på en vit tillklippt kartongbit!
Julhälsningen har vi haft på väggen sedan dess - och där skall få sitta kvar som mitt minne av orienteringsprofilen och legenden Arto!
Arto berättar om en händelse - 1982 måste det ha varit dvs i år för 22 år sedan och han var 14 år!

"En vårdag för 16 år sedan damp det ner en avi om ett paket från L.... ...... Det var ett par Karhu North Star spikskor. Den lille grabben blev överlycklig och cyklade med ilfart till Posten i Lilla Edet och kom hem igen för att prova de nya snabba skorna........
Skorna var snabba och på den vägen är det...
Tack så jättemycket
Julhälsningar från Arto"

(Tydligen hade Arto fortfarande starka minnen kvar av den episoden som ung H14)
Champ på Alternativet 2004-03-31
"Jag minns från mina ungdomsår vilken glädje som spreds genom hela kroppen när mina Karhu North Star hade kommit från ...... Jag flög med cykeln hela vägen till posten. Tack än en gång för de goa skorna. Synd att det inte tillverkas så bekväma skor längre."

Varför kan livet vara så frunktansvärt orättvist?
- Arto som bara var början av sina bästa år.

Mina tankar går till din familj.

/Lennart T

Fick äran att lära känna Arto på min första Höst-Öst-resa, 1996.
Jag minns honom för alla hans hyss. Den gigantiska karpen han hivade upp ur innerfickan på den hysteriska festen på det Ukrainska ödemarkshotellet utanför Uzgorod, hans nattlopp med pannlampa mitt på ljusa dagen i Slovakien, och inte minst den nya sport han uppfann på resan från det eländiga, treväggade iskalla hotellet i de Rumänska bergen till Kroatien: Buss-surfing. Självklart vann han själv turneringen, efter finalseger mot Grant Bluett. När det gällde att få folk att ha roligt, och glömma besvär var han ett oöverträffbart geni.

Men det var egentligen inte hans hyss som gjorde honom speciell, det var hans sätt. Jag träffade inte Arto mer en någon eller några gånger per år efteråt, men han hade alltid tid att prata, och det han sa var alltid intressant. Jag blev alltid glad av att träffa Arto, det kändes alltid som om han var ens bäste vän.

Jag önskar att det fanns fler som Arto. Eller att vi alla var mer som Arto. Fast mest av allt önskar jag att Arto fanns kvar.

Tomheten och tårarna blir bara större för varje dag.

Kära Arto!
Sist jag møtte dig var på IFKs vårtävling i fjol. Du bar barnet på din rygg, du strålade av lycka och tillfredsställelse. Vi pratades vid ganske länge. Du hade alltid tid. Du var så stolt och berättade om din familj och huset ni hade køpt.
Vi har många fina minnen från resor världen øver. Kommer så väl ihåg en lång bilresa genom USA høsten -92. Du serverade kakor och kex till oss tjejer i baksätet. Allt før att resen skulle kännas kortare. Du var en omtänksam person.

Jag kan inte sluta gråta.
Tänker på Malin och barnen.

Arto!
Sitter och gråter med dina små roliga råd och sånger ringande i öronen. Har upplevt dig och kan inte förlora dig!
Känner så med din Malin och familj.

Du er gået bort, Arto, men dit orienterings-mantra lever videre: Glad-offensiv-attack-orientering!
En vejviser i alle livets forhold.

Du är, var och förblir en legend Arto!

Arto, varför?

Det borde inte vara sant att denne bohem,livsglädjespridare,förebild,legend,medmänniska, som verkligen brydde sig om den enkla människan, så hastigt gått ur tiden.

Mycket är skrivet och mycket kommer att skrivas.

Jag minns många oförglömliga reseupplevelser och mer eller mindre tokiga upptåg ute i världen. bla. när du 1991 införde "nakenrace" på nyårsafton i Australien, som sedan blivit tradition bland aussieorienteers ? När vi på HöstÖstreasa hamnade i Rom, slängde in väskorna på hotellet och tog taxi till MCdonalds, för att upptäcka när vi skulle hem att ingen hade namnet på hotellet,men Arto lotsade hem oss efter några timmar, han hade sett någon byggnad som vi passerade strax för vi anläde till hotellet,så vi uppsökte sista säkra! och spred ut oss för att börja leta. Sedan räddade han vår frukost ett flertal tillfället, med hans portfölj innehållande diverse bla. havregryn, denne gänglige man med en nyvaken kalufs intog vid ett flertal tillfällen köket och ficxade riktig grötfrukost.
Hört i duschen efter att Arto krossat ett helt gäng med seriösa terränglöpare.-vad håller ni på med för idrott, jag är orienterare.
Som småbarnsförälder går mina tankar till Malin med barn.
kämpa på !!!!

ARTO inte du inte nu när du fått det så bra, Malin och era båda barn som nu inte kommer att få växa upp i din närhet. Inte många har uträttat och påverkat sin omgivning så gott som Du under din närvaro här hos oss.
När våren är som vackrast kommer någon och hämtar Dig tar Dig ifrån oss när du är i ditt rätta element, springandes lycklig säkert leende på din morronrunda.
Jag har gråttit i två dygn vår dotter Lovisa vill trösta mig och torka mina tårar. Det gör ont i hela kroppen utav den sorg jag känner. Jag hade tänkt känna dig i hela livet
gå på OL-tävlingar i 80års åldern och språka som NU alldeles nyss. Vi pratade mat. Mitt yrke och din passion
gott nyttigt, tillsammans med andra i härlig sammvaro som måltider ger. Han vidgade mina vyer Govindas hade jag nog missat om det inte vore för Dig Arto min vän.
Vem glömmer inte i första taget årsfesten med Govindas catering, munkar som kom med yoghurt dricka tunna bröd och soppor mm. Och oss serverings tjejer i blåvita förkläden. Jag använder mitt fortfarande....Genom dig lärde man känna många människor Anna S Thomas H Claus B Klas D Fredrik N mfl. Som berikat mitt liv men det är tre jag inte hann lära känna och det säkert pga tidsbrist när man är nybliven småbarnsförälder och att jag inte kommit ut ur min kokong av familjegöra. Jag var på gång fast jag är för sent ute för att höra Dig stolt presentera din fru Malin Ella Anton i ditt hem i gbg.

Jag känner så för Malin märk ENASTÅEDE mor åt era, dina så hett efterlängtade barn. Att det kommer att gå bra för henne att fostra och lära dem i din anda att vara som någon före mig sa att vara lite mera Arto. Generös med tid och närvaro. Vara så speciell som just Du har varit för oss alla.

Jag kramar mina barn och är rädd om Janne Lager. Man kan bara av en bråkdel känna den sorg som det är för din familj och anhöriga just nu stå ut det kommer att ljusna.
Låt oss gemensamst bevara vårt minne av Arto. Så att verkligen Ella och Anton känner under sin uppväxt att vi var så tacksammat att vi fått lära känna Er far Arto.
Glädje och stolthet.

Malin jag tänker på er !
Ta emot hjälp och var inte rädd för att be om det du just för stunden behöver tex, färdig lagad mat i lagom doser utspritt över veckan det är en bra önskan för vilken nybliven mamma som helst. sova middag ett par gånger när nätterna blir tuffa barn passning av högsta kvalite skall ingå. Räckande händer och fångande armar när du tror att du är på väg att falla, tid för att få vara Malin va rädd om dig det finns bara en utav dig och du är utvald av Arto. Karin i Åled

Vi kommer att sakna dig, Arto.

Eksportarna

En gång på ett träningsläger började vi kasta en handboll långt och hårt över hela idrottshallen, det blev nån form av spel. Vi var minst i landslagsklass tyckte Arto efteråt. På nåt omedvetet sätt gav han energi och man kunde uträtta precis vad som helst. Hans energi har inte försvunnit eftersom energi inte kan försvinna utan bara ändra form, så får se vad mer han nu kan hitta på. Just nu skapar han tårar.

Minns en samträning med flera klubbar i Skatås för många år sedan, det skulle köras intervaller. Kommunikationen hade väl inte varit den bästa för det var bara IFK:arna som kom med lampa resten trodde nog att vi skulle köra på elljusspåret. Arto tyckte vi skulle köra treminutare i mosse, ingen höll med då kanske 10 av 30 hade lampa, men Arto var bestämd och drog i väg till en riktigt blöt mosse. Väl där organiserade han ett elljusspårsbygge, med lampor i träden, av dom lampor som ändå fanns. Det blev till slut ett fruktansvärt roligt och bra pass.

Jag slås av att jag känner så mycket för en människa som jag aldrig kände. Jag tänker på dig ofta. Det går inte många minuter mellan tankarna för dig.

Igår skulle var det träning. Men med tanke på vad som hänt de senaste dagarna så hade jag ingen lust alls att träna. Men då tänkte jag på allt som människor skrivit här om din inställning till träning. Så jag gav mig ut ändå i ett försök att hedra sig. Jag körde ett pass som jag tror att du hade gillat.

Vid ett tillfälle sprang jag igenom ett väldigt vackert skogsparti med högstammig, välgallrad granskog, där kronorna låg som ett täcke ovanpå. Mitt i detta skogsparti fanns det en liten glänta. När jag kom fram dit så föll en solstrimma träden och lyste upp hela gläntan.

Det var så uppenbart varför jag sprang där, just då. Jag tog mig en tyst minut för dig där, i all min enkelhet, samtidigt som vinden rev i trädkronorna.

Jag hade förmånen att dela lägenhet med Arto under mina första år som student i Göteborg, och med en sådan hyresvärd gick det sällan en dag utan att något oväntat inträffade. Jag minns speciellt ett tillfälle då Arto frågade om jag inte ville hänga med och paddla lite havskajak. Det kunde väl vara skoj att prova på tänkte jag, så vi körde ut till Marstrand i den tyskregistrerade Opeln och hyrde varsin kajak. Efter en stunds paddlande pekade Arto ut resmålet: Pater Noster-fyren, en mil rakt ut över öppet hav... "Borde vi inte ha tagit med oss flytvästar?", frågade jag lite ängsligt. "Nej, det är lugnt", svarade Arto. "Man brukar ändå inte välta".

Det är svårt att begripa att en fantastisk människa som Arto plötsligt inte finns kvar längre. Vi är många som saknar dig.

Arto- in memorian
Långsamt börjar verkligheten göra sig alltmer påmind och min smärta och saknad efter min vän Arto är gränslös. Det känns fortfarande så overkligt men jag vet ju att du inte längre finns ibland oss, hur mycket jag än skulle önska det. Någon kallade på dig, det alldeles för tidigt och du var tvungen att gå. Jag minns att du ofta använde dig av uttrycket ”sånt är livet” men det känns idag så fruktansvärt orättvist att just du, som var fylld med en sådan ofantlig livsglädje, och dina nära och kära skall behöva drabbas så hårt. Det kommer att ta lång, lång tid för mig att komma över din bortgång men jag måste försöka. Det hade du velat. Kanske kan alla fina minnen av vår tid tillsammans mildra den stora sorg och tomhet som jag nu känner. Kanske läker såren med tiden. Jag vet inte.

Väldigt många har i denna svåra stund skrivit, ringt och berättat om sina minnen av dig. Och det gläder mig, för var det något som man alltid fick med sig när man umgicks med dig så var det minnen. Det hände nästan hela tiden saker, stora som små. Ofta var de också värda att berättas vidare. Och det känns som om historierna med, och om dig, är nästintill oräkneliga. Oräkneliga är också sannolikt alla dina vänner som du hann skaffa dig under din alltför korta levnadstid. För så färgstark som människa var du Arto, att det räckte med att endast träffa dig under en kort stund för att sedan komma ihåg dig länge. Mitt första minne av dig är från hösten 1982. Jag hade, precis som du, just börjat orientera och sprang min första större tävling, Götalandmästerskapen utanför Hultsfred. Jag missade nog upp mot en kvart på den första kontrollen och var säker på jumboplatsen i H 14 klassen. Men enligt resultattavlan fanns det även andra löpare som hade problem denna regniga augustidag. Och just som jag skulle lämna den leriga skjutbanan kom jag i samspråk med en lång smal kille från Bohuslän-Dal som hade hamnat allra sist i min klass. Vi pratade på väg till bussen och jag minns att han sa att han skulle vinna GM året därpå. Det var Arto i nötskal, fylld av ett stort självförtroende och en stor vilja att nå den så omtalade ”kakburken”. Arto vann inte GM året därpå men han blev sensationell femma i den hårda H16 klassen. Två år efter det krossade han emellertid sina, ett år äldre konkurrenter, på GM i skogarna norr om Ljungsbro och blev genom det en av de allra yngsta orienteringslöparna att kvala in i ett svenskt juniorlandslag. Resten av Artos orienteringskarriär är såväl omfattande som väldokumenterad men jag kan ändå inte låta bli att komma ihåg en regnig och kall septemberdag utanför Dingle i Bohuslän. Året var 1993 och det tuffa klassiska VM-testet på Skottefjället hade just avgjorts. Regnet tilltog men det fanns en person på målområdet som i vanlig ordning gick runt i sina lågskor och den tunna Reeboktröjan. Det var du Arto eller Champ som du vid denna tid också kallade dig själv, och det med rätta. Du hade just utklassat alla andra medtävlare och vunnit den, så för dig, avgörande VM-testen med över fyra minuter. Jag frågade dig om du hade fått något klartecken av förbundskapten Hogedal och minns att du svarade på ett sådant typiskt sätt för dig ”Nej men jag är nog hans allra minsta problem just nu”. Jag vill påstå att du vid denna tidpunkt var den bäste orienteraren i världen. Att du sedan inte tog medalj på VM några veckor senare berodde sannolikt på en lättare förkylning som du ådrog dig dagarna efter ditt fantomlopp, antagligen på grund av ditt så karaktäristiska klädval.

Min vänskap med dig Arto utvecklades alltmer under åren. Först var det nog som någon bekant igår utryckte det ”som ett hat och kärleksförhållande”, vi drog sällan jämt men trots det behöll vi en sorts kontinuerlig kontakt. Det var väl först efter Åmålsperioden och de första senior åren som vi började umgås mer och mer. Oftast var det ihop med ”Räkan”. Tillsammans så bildades det ständigt småpakter mellan oss tre med syfte att försöka retas så mycket som möjligt med den som blev utanför. Men det var aldrig fråga om några elaka saker och jag vill minnas att de förlåtande orden hela tiden fanns nära tillhands. Jag insåg det inte då men har efterhand förstått hur pass utvecklande denna period var för mig, både som människa och som elitidrottare. Det var mångt om mycket din förtjänst Arto.

Så småningom kom du och jag att jobba ihop, såväl inom orienteringssporten som inom andra områden, och det gjorde att vi utvecklade en stor förståelse för varandra och vi kom också att komplettera varann på ett glädjemässigt, effektivt och stimulerande sätt. Det känns som om du blev den ”storebror” som jag aldrig haft. Du tvekade aldrig att rycka ut när man behövde hjälp, det oavsett tid på dygnet. Jag kan heller inte minnas att du någonsin sade något fördömande om någon annan person. För sådan var du Arto, du ville inte peka med hela handen. Du gav och bjöd istället alltid på dig själv och genom det så förmedlade du en del av din stora livslust. Många var också gångerna då vi diskuterade och reflekterade kring såväl ytliga som djupa frågor, hela tiden med en ömsesidig respekt. Ofta behövde vi inte säga så mycket till varandra utan vi lyssnade mest. Och det kändes för mig väldigt bra att ha någon som du att kunna prata med, för du var alltid ärlig och uppriktig, även om dina ord ibland smärtade. Jag hoppas och tror att du förstod hur mycket du kom att betyda för mig och jag vill tacka dig Arto, å det djupaste, för alla de stunder som jag fick förmånen att tillbringa ihop med dig. Du må ha lämnat oss men jag kommer alltid att bära med mig alla de ljusa minnena och de kloka orden som du givit mig och så småningom hoppas jag också att jag skall kunna le när jag tänker på dem.

Vila i frid min vän, för mig kommer du alltid vara The Champ.
Vi ses.
Klas

Försöker förstå det obegripliga.. Vad hände? En så levande människa kan bara inte gå bort såhär.. Ibland är guds vilja svår att komma till tals med.
Var stark Malin! Tänker på dig. Du och dina barn ska vara stolta över den underbara människan som stod er närmast!

Vill bara uttrycka min sorg och ett enormt medlidande till din familj Arto!
Jag minns dig som en riktigt fin kompis, med ett mycket gott hjärta och omtanke för andra människor.
Hoppas du har det bra.

Arto, dear Arto. Your impact upon my life has been immense. Im so very sad that you're no longer here. You were a big guy with such a big heart.
I can never thank you enough for everything you've done for me and for all the good times we've had.

Although Anton may not remember his dad I know he will grow up so proud to be the son of such a generous and decent man. My heart goes out to Malin and the children.

Although my tears fall through sadness I'll always remember you with smile. Take care big guy.

Huff, så uendelig trist..........

Jeg kjenner en tomhet og tankene går nesten 20 år tilbake i tid til fantastiske minner jeg har etter opplevelser sammen med deg.

* Du var den første som gratulerte meg med seieren på 5 dagers i -84, da vi som 16 åringer hadde vår første "kappestrid" i o-løypa. Seieren "fikk" jeg kun fordi du stemplet feil 4de dagen og mistet din uinntagelige ledelse. Allerede da viste du din storhet som idrettsmann og konkurrent.

* Kongsberg 1986, norsk juniorleir med deg som eksotisk svensk gjest. Leiren kulminerte i en fantastisk morsom avslutningsfest, festfixer: Arto, selvfølgelig.

* Besøk hos deg og Rækan på Ostkupan i -87. Du møtte meg gjennomsvett på togstasjonen etter å ha kommet direkte fra Duran Duran konsert. Stolt viste du meg trommestikken som du hadde erobret som trofe fra konserten. På Skogsports jr.-cup dagen etter ble jeg transportert med taxi helt fram til start, etter at vi forgjeves hadde prøvd å dytte i gang Rækans bil som ikke ville starte.......

Minnene er mange og gode, og det gjør vondt å tenke på at du ikke lenger kan spre din livsglede og entusiasme til dine omgivelser.

Mine varmeste tanker går til dine nærmeste.

har varit otroligt nedstämd sedan fredagens besked.
det var ju bara 2 veckor sen jag mötte arto fotbollsmatchen IFK-COL, det gick inte så bra för oss (COL), arto spelade mycket på styrka och tanig som man är minns jag att jag tänkte "va skönt det blir på ljungskile-lägret i sommar - då är vi i alla fall i samma (ledar)lag. nu blir det inte så. R.I.P Arto.
familjen>> "..keep passing open windows.."

Jag är en av många orienterare i Sverige som har berörts mycket djupt av Artos bortgång. Jag vet mycket väl vem Arto var, men jag kände inte honom personligen. När jag har läst alla positiva inlägg känner jag att det hade varit roligt att göra det. Vilken personlighet!

Malin, jag känner inte dig alls, men som småbarnsmamma känner jag med dig något enormt, det är en oerhörd tragik du och dina barn har drabbats av. Samtidigt vet jag att du klarar dig igenom det! Jag hoppas att du får den hjälp du behöver och jag vet att det i IFK finns många fina människor som vill och kommer att göra allt för att stödja er!
Mvh Åsa

Arto, your lust for life reached far. In Australia you'll be truly missed. Whether running naked thru' aussie country towns on New Year's eve or looking after aussie o-travellers when they made it up north, your enthusiasm was always infectious.

RIP

arto, you were always there to help out your british
'kamrates' with advice, hospitality and a gentle, humble
approach.

it was a pleasure knowing you and I'm sad that we will
never get the chance to meet again.

rest in peace my friend.

Ärade Arto! Du är och förblir en sann vän och god kamrat. Samma dag som du hastigt lämnade dina nära och kära. Tillbringade jag ett besök i St Jakobs kyrka innan jag såg La Bohéme på Kungliga Operan. Bohem! Ja det är Arto. En vinnande överlevnadsmänniska i mångt och mycket. Jag blev så himla glad över artikleln i O-ringen. Mina tankar! Må bara överraska Arto när jag paddlar i stormande eller i det lugna tysta fridfulla med min havskajak på västkusten. Tidningen ligger framme här och nu! Jag tittar på dig och spar mina fina minnen i mitt hjärta för alltid. Jag miste en fin klubbkamrat i Säfsen 89 Sprang aldrig mer Älgdrevet efter att ha tävlat allsedan 9års ålder i dessa skogar! Vid 14 års ålder övertygande jag en annan mycket varmhjärtat personlighet att fortsätta med den fina sporten orientering. Melker kunde inte förstå hur jag kunde ta kompass i farten! men han utvecklades till nått riktigt stort. Efter ha varit nere i Kolmården och försökt lära en Japan behärska TIOMILA terrängen Så kommer alltid mina fina minnen och min önskan fram att besöka Törnrosastigen i Krokek. Arto,Arto! Jag är och förblir mycket stolt över alla tidiga senior framgångar årskull 1968 stått för. Smärtsamt,svårsmält och tårfyllt kämpar jag vidare återigen med stor tillförsikt och inbyggd rädsla inombords. Som senior fick jag höra ord som lever du? Va kass du är? Hade du lagt av? men kärleken till finns ju alltid inom och man kan liksom aldrig sluta orientera! Det har alltid varit lika kul att få några väl bevingande av dig Arto! Frid vare med dig och jag är säker på att du vakar änglalikt över dina nära och kära för evigt! Till Artos familj beklagar jag verkligen sorgen och hoppas att ni repar mod och kraft en vacker dag framöver när solen strålar och värmer edra hjärtan. / Med allra största respekt för allt och alla som berörs - ÄLGEN

Det var med chock jag läste i GP i söndags att Arto inte finns med oss längre.
Arto och jag var inga nära vänner, men under åren stötte vi på varandra vid några tillfällen. Bland annat körde jag dig, någon gång i början på 80-talet, vid ett par tillfällen hem till det Rosa huset i Lilla Edet.
För två veckor sedan var jag på återträffen i Åmål. Där kom du fram och började prata och berättade med en sådan glädje att du nyligen gift dig och att du för tre veckor sedan fått en son. Du verkade så glad o lycklig. Du berättade om Ella och ditt hus i Fräntorp. Det sista du sa innan vi skiljdes på terrassen var att du skulle köra hem till din familj under natten, när vi andra fortsatte att festa.
Mina tankar går till din familj och dina små barn.
Thomas Attfors
Tolered-Utby

Kan man inte leva efter sin Artoinspiration längre? Kan man inte cykla till jobbet 2x2mil cykla hem paddla ett varv runt delsjön springa en timme o sen tycka att man gör nåt nyttigt och lever för stunden.

Arto du var min inspirationskälla vad gäller träning. Man kan alltid träna om man vill. Varför lägga energi på massa oviktigt när man vet vad man tycker är roligast?

Jag minns Fjärås tävling nåt år när vi startade efter varandra. Du slapp kolla startlistan för o se vilken nummerlapp du skulle ha. Enkel matematik när du såg mitt nummer. Du sprang i helsvart dräkt den dagen för att hedra din Farmor (tror jag) precis hade dött. Du vann förstås tävlingen (delat med Jimmy B).

En annan gång var det Sterns tävling. Min Farmor hade dött. Sa till dig att jag bara joggat igenom eftersom man var lite ledsen. Du sa att det är ju helt naturligt att dö. Det är lika naturligt som att födas. Det kändes lite lättare.

I helgen är det multisporttävling. Jag kommer hedra dig genom att köra med de kläder jag känner för. Det skulle du ha gjort. Fastän man bara träffade dig ibland så kommer jag i sanning att sakna dig. Jag ska springa orientering på dina nyritade kartor i himmelen när jag kommer dit. Vi ses.

Malin med barn>> Du har många vänner. Ring dem.

Ja, det känns overkligt och konstigt. Det var uppenbarligen många människor som kände Arto personligen och kommit honom nära i olika sammanhang. Vi är nog ändå fler som inte kände honom närmare men som ändå känner det som om det är en nära vän som nu är borta. Du fanns ju alltid där, som elitorienterare, spexare, falsksångare och champ, även om du verkade ha dragit ner lite på allt flängande de sista åren till förmån för familjen.

Ett kort minne: ett av de få längre samtal jag haft med Arto var på en buss från Jukolakavlen till båten. Det kan väl ha varit för en 10 år sen. Det var varmt som i helvetet och jag hamnade längst bak i bussen bredvid Arto. Vi kände som sagt inte varandra närmare, men självklart började vi snacka. Jag minns inte i detalj vad vårt samtal handlade om, men jag kommer ihåg att det var just ett samtal, inte bara vanligt käftsläng. Det var något som man hade med sig en känsla och ett intryck av efteråt.

Jag är övertygad om att det viktiga med människor, filmer, litteratur, musik m.m. inte är alla exakta ord, kameravinklar, metaforer, ackord, toner - kort sagt detaljer - utan det generella intryck och de allmänna känslor de lämnar efter sig.

Det gäller i högsta grad även Arto.

Arto, tack för autografen på min ”Kepsen”-platta. Som blyg och samtidigt cool 15-åring kunde jag inte med att fråga själv, men pappa pushade på mig (tyckte att den kunde ju bli guld värd) när du kom gående över Lv6’s kaserngård under 5-dagars i Göteborg, för snart tio år sedan. Självklart tog du dig tid att skriva. Känns overkligt att inte få se dig rocka loss på dansgolvet igen, eller som i Åmål för två veckor sedan, framföra en av dina låtar med din alldeles speciella scenstil.
Malin, Ella och Anton – tänker på er!

Jag känner samma chock som för 11-12 år sedan då jag stod i trädgården och grävde och äldste sonen öppnade fönstret och sa att min klubbkompis Melker Karlsson var död. Neej, inte en gång till, tänker jag nu.
Jag kände visserligen inte Arto, men har på nåt sätt alltid identifierat mig med honom som (som någon tidigare uttryckte sig) seriös bohem. Saker blir gjorda, men kanske på ett eget sätt, och vill jag göra som Svensson, så gör jag det för att jag vill det.
Det känns nu mycket tungt, men man måste till slut ändå gå vidare. 160 ungdomar står där i morgon på klubbmatchen och vill ut i skogen, och då är det bara att köra på, "det är ju det roligaste vi vet", som han sa, Arto.
Vila i frid, och rita några kartor där i himlen.

Arto! Trots att du bara var ett år äldre än mig hade jag en enorm respekt för dig, ända sen jag hörde talas om och träffade dig första gången. Du var en enormt duktig och seriös orienterare. Under åren tillsammans i Majorna var du den som märkte ut sig mest. Vill inte säga lite i gänget med Räkan, Bengtsson, Snitsel och dom andra! En gång följde du upp mig på en teknikträning. Jag minns jag tog en svår kontroll (sluttning, uppför) som jag spikade perfekt. Efteråt sa du att du var grymt imponerad. Jag var så stolt. Men du sa också att du skulle ha tagit kontrollen lite från sidan för att kunna hålla högre fart. Du var på nåt sätt alltid ett steg före.

Jag blev aldrig någon nära vän med dig det ska erkännas. På många sätt var du min motsats. Du var framgångrik, målinriktad, självsäker, utåtriktad, alltid öppen för nya kontakter. Sån var inte jag. Har ett ganska stort kontrollbehov i tillvaron vilket nog krockade med din personlighet. Som när vi bilade upp till 10-mila 1991 efter att ha skrivit. Din rostiga 245:a kändes allt annat än trygg, det var mörkt, regnade och vindrutetorkarna hade sett sina bästa dagar. Du satte dig obekymrat bakom ratten - som vanligt utan bälte. Bältesvarnaren fick du tyst på genom att knäppa bältet bakom ryggen! Efter ett tag bytte vi förare och du satte dig i baksätet? Nej, istället lade du dig under en filt i bagaget och försökte sova! Att ladda inför tävlingen var det viktigaste. Själv skulle jag aldrig kommit på tanken... Sen när vi stannade för middag på en kinarestaurang försökte du förhandla dig till att byta efterrätten mot en förrättssoppa. Trots ditt idoga tjatande gick det inte.

Utan dig blir tillvaron tråkig. På gott och ont visste man inte riktigt vad som kunde hända när du var i farten! Aldrig mer kommer man att svära över dina träningar/tävlingar där man inte vet om kontrollerna är utsatta eller inte. Aldrig mer kommer man att skaka på huvudet över dina kartor där höjdkurvor och hus saknas. Sist när GMOK arrangerade stadscup på en av dina kartor satt vi hemma hos dig och skrev ut tävlingskartor. Halvvägs upptäcker du att: "Men, där fattas ju en bit! Jag som trodde jag ritat klart den biten! Och mellan dom husen ska det väl vara minst tre höjdkurvor!? Dom måste fallit bort nånstans!" Vad gör Arto då? Gör om alltsammans? Nej, obekymrat ritar han in de saknade höjdkurvorna på fri hand och fortsätter skriva ut resterande kartor... Under tävlingens gång upptäcker vi sen att kartorna tar slut. Jag ringer dig, åker dit, när jag kommer hänger kartorna färdiga i en kasse i hallen. Det var sällan något var omöjligt för dig.

Jag önskar jag varit lika påhittig, egensinnig, öppen för nya saker, framåt, utåtriktad, vänlig och omtänksam som du! Jag ska göra mitt bästa för att ta med mig i alla fall lite av detta i framtiden. Det finns ett gammalt talesätt som säger nåt i stil med att "de bästa dör först". Med dig Arto är det verkligen så!

Först sitter man bara och gapar och försöker förstå det ofattbara. Sedan ömsom gråter man och ömsom skrattar man högt åt alla tidigare inlägg.

Man träffar inte så många genuint unika människor i sitt liv. Sådana som omedelbart gör djupa och bestående intryck, sådana som i grunden förändrar ens syn på livet. I mitt liv var Arto en av dem.

Jag hade redan hört legenderna när jag träffade Arto första gången. Han hälsade på i Åmål där jag gick då och av någon anledning som jag inte längre minns, så blev det så att han slaggade ett par nätter hemma hos mig då. Jag minns honom som den första vuxna (nåja ;-)) person som behandlade en som en likvärdig och inte överhuvudtaget brydde sig om att man var yngre. Jag minns också en, som det verkade, fullständig bekymmersfrihet och en obotlig optimism.

Tyvärr lärde jag inte känna Arto bättre än så, men som ofta påpekats i tidigare inlägg här, så hade han alltid tid över till lite "jidder" de gånger våra vägar möttes på ett TC eller på väg till en start. Alltid med ett leende, alltid med något roligt/vettigt att säga. Det jag framför allt har tagit med mig från våra möten, är den sköna blandningen mellan klacksparken, den fullständiga fokuseringen och det hängivna engagemanget.

Tyvärr blev det av någon underlig anledning inte att jag pratade någon längre stund med Arto på återträffen i Åmål, så Malin, Ella och Anton: trots att jag till för alldeles en liten stund sedan inte ens visste att ni fanns, så känner jag djupt med er. Hoppas att ni någonstans kan finna styrkan att leva vidare, trots den svåra förlusten.

Arto, en av våra orienteringsvänner är borta. Det var en tung nyhet att få ta del av. Många var hans vänner, vilket alla inlägg här vittnar om. "Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar som man minns". Själv hade jag nöjet att bli hans reskamrat i en Höst-Östbuss. Arto förgyllde den resan med alla sina upptåg. Som t.ex den dagen i Uzgorod Ukraina, då Yuri fick en rökt fisk under festliga former efter att ha vunnit långa banan på dagens race. Arto var en av orienteringens virtuoser, tankarna går osökt till en annan virtuos som dog i samma ålder - Mozart. Minnet av Arto kommer att leva vidare.

2,5 dygn har gått sen jag läste detta och jag vill fortfarande inte tro att det är sant... :(
Inga fler teknikläger med Arto som underbart kontrollerad kaotisk chef, inga fler underfundiga inlägg på internet signerade Champ. Precis som alla tidigare som skrivit så kommer jag alltid minnas dig med glädje Arto. Tack för allt!

Jag har alltid varit fascinerad och imponerad av Artos förmåga att växla mellan avslappnat nöjesliv och 100%-ig fokusering på tävling - dvs de tävlingar han kände för.
Träffade Arto första gången 1985 då han blev kompis med min sambos son Ola.
Första djupa intrycket på mig gjorde Arto under 5-dagars 1986. Han var på discot varje kväll, började dåligt i H18E med en placering runt 40. Efter etappseger dag tre och avancemang till 5:a - 6:a, lovade han kaxigt att vinna totalt. Jodå. Sista da´n gick Arto ut 2 min efter ledande Petri Forsman, sprang ikapp, ryckte efter ett tag och vann med drygt 2 min.

Jag är ju för gammal för att ha varit ute och roat mig med Arto, så våra kontakter låg på ett annat plan.

Det hände att Arto provsprang mina H21-banor då han inte själv skulle vara med. Han hade alltid kunniga och beaktansvärda synpunkter på kontroller och vägval.

Senaste kontakten var efter det att han hade varit ute och sprungit på provtrycket till Skatåsetappen. Artos, som alltid, vänliga och positiva kommentarer fick mig att göra några justeringar.

Du lämnar ett oerhört tomrum efter dig här på jorden Arto, men jag är övertygad om att änglarna i din himmel får det mycket skojigare.

Orienterarna i Eds Skidklubb sänder omtanke och medkänsla till Artos familj och OL-vänner .
Arto var en sann OL-människa, som hade tid att byta ord med alla, såväl elit som H45:or från Dalsland . Han ritade karta åt Eds SK en kort period, och en episod dyker upp : en oerhört regnig eftermiddag står Arto plötsligt i min farstu, så blöt som en människa kan bli . Medan vattenpölen på golvet växer frågar han : " När går nästa tåg till Göteborg, jag måste hem och få torra kläder ?" En kille sådan optimism och framförhållning måste man bara tycka om ...
Med varma hälsningar / CG Strutz, Eds Skidklubb

oj så jobbigt det blev, men tänk så mycket kul vi har haft, så mycket konserter vi sett och spelat på. Svårt att tänka sig att vi skall ordna ett festligt oringen just nu när man tänker på alla Artos rockgalor 5-dagars discon och annat som han dragit igång och i mål.

/Gunnar, Kalle, Ståhl, Helamb och många fler involverade i Jhonny springer bort sig & Oändlighetens alterego

TILL MALIN. Vi har aldrig träffats men jag har hört talas om dig och barnen genom Daniel och Per som orienterar i IFK. Arto har jag mött vid flera tillfällen och jag förstår av alla vackra ord som redan skrivits att han var verkligen så härlig som verkade. Att jag skriver till Dig så här beror på Din vädjan att komma i kontakt med andra i samma situation. Jag ringde till en god vän som arbetar med att stödja föräldrar som mist sina barn. Hon är sjuksköterska på Östra och heter Jutta Skaerbeck och hon rekomenderar att DU vänder dig till en förening som heter WWW.vimil.nu. Denna förenings målsättning är just att ge stöd och råd när man drabbats av att en nära anhörig gått bort och att förmadla kontakt mellan darbbade personer Medelåldern är ganska låg eftersom man har många medlemmar som befinner sig i samma situation som Du. Unga människor med små barn. Jutta rekomenderar Dig att söka kontakt med Vimil eftersom hnnes erfarenhet är att den fungerar väldigt bra. Hoppas detta kan bli till hjälp för Dig och barnen. Ta väl vara på Er. Mariann

Det är en konstig känsla att sammanfatta en medtävlares liv när man själv är 35 år. Arto mötte jag första gången som en kaxig kille som gärna ville vinna och visa hur mycket bättre han var. I början hade jag svårt för den raka kaxighet och självsäkerhet som du utstrålade men efter några års kamp var jag ifatt och förbi (för att sedan växlade fram och tillbaka). Det var då jag också lärde känna dig bättre genom juniorlandslag och lumpen och senare A-laget. Där visade du upp en annan bild med din målmedvetenhet och envishet och man lärde känna en annan Arto än den bohemstil du ville leva efter. Det finns många minnen av hur vi stod tre man och rättade till dina kläder innan morgon uppställningen, hur du lätt och effektivt ordnade en bilnyckelgömma i det höga gräset vid ett träningspass. Att det sedan tog oss 15 minuter att hitta nycklarna och några sura miner tog du på ytan ganska lätt.

Närmast kom jag dig nog iaf efter ett tre timmars spaningspass som vi gjorde löpande, för att bespara våra brottare, cyklister och bandyspelare nöjet med en heldagars vandring i skogen. När vi kom tillbaka till tältet mitt i skogen visade sig att de andra blivit kallade till en helikopterfärd och vi var tvungna att gå efter den andra radion som var belägen i bilgömman 3-4 km bort. Det slutade med att vi satt på en stubbe, mitt på ett hygge, jag totalt energitom, käkande militärens mörka choklad och pratade om saker som vi nog aldrig pratade om innan eller efter.

En annan sida som jag/vi såg av Arto var också det snabba svar vi fick på mail efter att Ludvig föddes -99 med innehållet:- Grattis! Vad avundsjuk jag blir!
Det både uppskattdes och visade vilken barnkärlek han odlat fram efter att vi tappat den naturliga kontakt man hade genom landslag och tävlingar. Känslan var att han själv hade turen att få uppleva den glädjen att vara pappa och verkade stortrivas med det.

Tankarna går självklart nu till dig Malin och barnen och jag hoppas ni får allt det stöd ni kan få.

Per Ek med familj

Hej då Arto, tack för en underbar tid i Stockholm GIH. Utan dina upptåg hade Stockholm varit trist och tråkigt. Jag är chockad och kan inte förstå det som har hänt. Världen kommer att vara tristare och tråkigare utan dig Arto. Tack för att du fanns med mig i Stockholm.

Det känns obeskrivligt tungt att Arto skulle sluta sin karriär på detta sätt. Han hade alltid glimten i ögat och med en dåres envishet såg han bara möjligheter.
Jag hade förmånen att ha honom som klubbkompis i Majorna i slutet på 80-talet. Vår 4:e plats på 10-mila 1987 med nummerlapp 336 sitter för alltid i mitt minne. Du, Bengtsson och Räkan gjorde det omöjliga möjligt!
Den episod Lasse Bengtsson beskriver från Jukola 88 kan jag bara instämma i: Det var Arto i ett nötskal! Såg allt från den ljusa sidan.

Jag har inte lärt känna Malin, Ella och Anton, men Arto berättade med glädje om Er när vi pratade på jubileumsträffen i Åmål för 2 veckor sedan. Han skulle köra hem till Er på natten när vi andra rumlade hem till campingen. Mina tankar går till Er i denna stund.

Hasse Melin med familj!

Ja, vad skriver man....ibland räcker bara orden inte till. Jag kände inte Arto, men för mig är han verkligen sveriges orienteringsprofil. Träningstips, tankar och idéer för ol-sporten. Alla vet vem Arto är! Hans ol-låtar jag lyssnade på som ung ol-tjej, är ju helt oförglömliga!

Jag tänder ett ljus för Arto och sänder en tanke till hans kära familj.

”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig” Psaltaren 119:105

Det är med tårar i ögonen som vi läser allt fint som skrivits om dig Arto.
Du var The Champ, en stor förebild för många och en god kamrat som alltid hade tid för din omgivning.
Under dina år i Majorna var vi många som fick uppleva dina glada och roliga upptåg.
De senaste åren har vi följt dig på avstånd med varit glada över att du "landat", träffat Malin och bildat familj..

Det som hänt har fått oss att stanna upp och tänka på vad som är viktigt här i livet.

Kämpa på Malin, vi tänker mycket på dig och barnen.

Johanna, Ola, Ella och Klara Wallinder

Det är med stor sorg jag får reda på att Arto gått bort.

Att finna rätt ord i denna stund är svårt. Varje gång man tänker på det får man känslan av overklighet. För mig var du barndomsidolen som man alltid sett upp till och som spridit glädje och skratt på flera olika sätt. Du kommer alltid att finnas kvar i våra minnen!

Mina tankar går till Artos familj.

Marcus

En av våra stora orienteringsprofiler.Så vill jag beskriva honom, Arto en av dessa som betytt så mycket för så många.Jag kände inte Arto, men har haft förmånen att vara med under några perioder i mitt orienterarliv där Arto var medelpunkten och såg till att alla trivdes.För att inte tala om alla stories man fått återberättade av andra, om upptåg, tokigheter och en mängd osagda sanningar.Mina tankar går naturligtvis till familjen, men även till de aktiva och ledare i Göteborg som nu mist en god vän,ledare och orienterare.

Tråkigt !!!

Mycket tråkigt,
men tyvärr är livet inte alltid rättvist.
En del blir 100 år andra hinner knappt andas.
Därför gäller det att passa på medans man är i livet.
Tråkigt

/Lev väl Arto

Kanske någon skulle starta en fond för unga ledare som har en del av Artos kvaliteer

Trots att jag inte kande dig personligen Arto sa var beskedet om att du hade gatt bort oerhort tragiskt. Du var ett original bland alla kopior. Ett foredome som orienterare och manniska. Mina tankar gar till din familj.

Vissa människor har egenskapen att, fast man aldrig träffat dem, så tycker man att man känner dem som en kompis man känt i hela livet.
Arto var en typisk sådan person.

Alla vi som inte kände Arto personligen uppfattade honom som en människa som aldrig såg ett enda problem i vad som än hände.
Han såg enbart möjligheterna, en uppfattning som bekräftats ett antal gånger av min lillebror, som hade förmånen (han såg det verkligen som en förmån) att under ett antal år, när han bodde i Gbg, både få samarbeta med och träna ihop med Arto.
Det var tydligen alltid lika spännande att komma till en träning och se vad han hittat på.

Jag som även är en sann fotbollsfanatiker och tillika medlem i blåvitt sedan många år tillbaka, tycker att poäng, allsvensk tabell, målskillnad, bollinnehav, Djurgårdsmatchen i morgon m.m. känns fullkomligt likgiltigt en dag som denna.

Ett bestående minne av Arto är när han, i TV, för ett antal år sedan demonstrerade den berömda "enhandsstämplingen".
Hur jag än försökte träna på detta , slutade det alltid med att jag satte de "förb...." stiftklämmorna i fingret.

Orienteringssverige och Göteborgsidrotten har mist sin största profil men man kan vara säker på att där nu Arto sitter ,där uppe och ser på oss orienterare som virrar därute i skogen, ja då har han säkert redan tagit sig an något nytt projekt, för var det något Arto inte led av var det definitivt den ständigt, till synes, aldrig sinande idérikedomen.
Ständigt hörde man talas om något av Artos alla möjliga och, ibland också, helt omöjliga uppslag.

Han var en livsnjutande, glädjespridande, energisk, omtänksam, innovativ visionär i en och samma person.
Ett epitet inte många kan skryta med.

Och till alla er, Artos närstående, vill jag bara säga en sak, försök att vara starka och se framåt trots att det kan ses som en omöjlighet just nu.
Försök istället att komma ihåg alla ljusa minnen av Arto.
Dessa finns det otaliga av.

Vi här nere på jorden har berövats en av de finaste sportprofilerna som funnits, medan himlen har berikats med en.

Och slutligen ett par ord till Malin, Ella och Anton:
Var stolta över er sambo/pappa. Han var ett unikum i positiv bemärkelse.
Hade alla människor varit som Arto hade livet varit väldigt okomplicerat.

Tack Arto för att du valde att skänka ditt ljus till oss inom orienteringssporten

Ola / Markaryds FK

Sven-Ola Darell (som också gick bort för tidigt under en träningstur) brukade berätta om när Arto kom med i OK Gipen och hur han försökte följa de stora pojkarna på träningsrundan. Det gick naturligtvis inte, men han hängde med längre och längre för varje gång och till slut orkade han hela rundan. Redan då förstod man, sade Sven-Ola, att det skulle bli något av honom.
Jag har alltid gillat lite udda människor som går sina egna vägar och Arto hörde verkligen dit. Därför "sponsrade" jag honom genom att köpa ett exemplar av hans första EP-skiva så att han åtminstone fick ihop till inspelningskostnaden. Sanningen att säga så har jag nog inte spelat den mer än en eller två gånger och det var alldeles efter köpet. Så jag får väl gå hem och leta rätt på den och höra hur Arto lät som popartist.

Hej Malin!
Vilket ärligt och utlämnande inlägg du skrev. Jag känner inte dig men jag hoppas du klarar av den period som kommer. Hoppas det går lite lättare när du ser och hör hur många som tänker på dig och er.

Det är trögt att jobba idag. Kände inte Arto personligen, men känner ändå en stor förlust. Minns första gången jag såg honom; 5-dagarsdiscot fjärde etappen i Borås -86. Hade hört om killen som tokdansade varje kväll och sen ändå vann etapp efter etapp och fick då se honom stå och hoppa på dansgolvet, sjöblöt av svett i bästa orienterardiscostil...
Det gör ont att tänka på Malin och barnen. Jag har själv två små barn och vet hur det är att ha en nyfödd och samtidigt en energisk tvååring. En fantastisk tid, men tuff. Att bli ensam mitt i allt det måste vara oerhört svårt.
Tänker på er.
Maria Ljung, OK Kullingshof

Ofattbart att Arto inte längre finns i livet!
Hans plötsliga död känns så trist och meningslös.
Trots att det skiljer en generation mellan oss, hade jag förmånen att då och då få utbyta åsikter med Arto. Jag uppfattade Arto som en intellektuell och mångkunnig person, väl värd att lyssna till och ta på stort allvar.
Tack för att jag fick känna dig!
Mina tankar går till Artos nära och kära.

Det är med stor sorg som man tar emot budet om Arto´s död. Tankarna gick direkt till familjen, och nära och kära.
Det är ett stort tomrum Du lämnar efter Dig, Arto, och ett tack för allt Du har gjort för orienteringen.
Mats

Det är så otroligt fel! Kändes verkligen att Arto trivdes så bra i sitt nya liv med fru, barn och hus. Han utstrålade harmoni när jag var där senast. Han gick runt med sin lilla Ella utanför villan i Fräntorp och lurade på de olika projekten med huset. Sista gången jag pratade med honom var precis efter Antons födsel. Han gav då sin sedvanligt positiva syn på rollen som tvåbarnsfar: ”det är väldigt roligt och mindre än dubbelt så mycket jobb att ta hand om två barn än om ett”.
Minns när jag jobbade som chaufför åt honom när han ritade GPS-kartor. Han kom och hämtade mig, bytte till passagerarplatsen, konstaterade lugnt att ”bra, nu kan du köra till Långedrag så äter jag klart frukosten”. Sen åkte hans lååånga arm in bakom förarsätet och fiskade fram en gröttallrik. Sneglade bak och såg att där stod visst disk sen tidigare grötfrukostar också.
Eller som när vi p g a olika musiksmak bytt kanal på radion för varandra ett otal gånger. Tillslut sa han ”Nu trycker vi på sök-knappen, sen lyssnar vi på den kanalen det blir”. Det blev arabiska nyheter i en timme.
I höstas var jag på tränarutbildning i Växjö som Arto höll i. En gång avbröt han mitt i en utläggning och lärde ut salsasteg till deltagarna. Det som jag ändå minns bäst därifrån och som ger tårar i ögonen när jag tänker på det, var när han avslutade ”tänka positivt”- diskussionen med att sjunga hela ”Var nöjd med allt som livet ger”…
Det är så många som skrivit så bra saker och jag hoppas att Arto kände hur uppskattad han var.
Kommer att sakna det breda leendet och de underfundiga kommentarerna men inte att glömma dem.
Lider med och tänker på Malin och barnen och alla anhöriga.

/ Kristoffer

”Arto Rautiainen har avlidit.”
En nyhetsrubrik som var helt overklig att ta in i medvetandet, även med personliga minnen från de ofattbara tragedier som drabbade unga elitorienterare för 12-15 år sen.
Kan inte påstå att jag kände Arto särskilt väl, men som alla intygat var han alltid positiv, öppen och villig att prata. Arto verkade vara genuint intresserad av vad man höll på med.
Han tycktes vara något så ovanligt som en seriös bohem. En härlig profil är borta och mycket saknad.

En av många minnesbilder: Dagen före lång-SM -90 ordnade vi arrangörer ett pastaparty och till underhållning hade bl a engagerats ett par tävlingsdansare. De tänkte avsluta med att rycka upp varsin partner ur publiken på en eldig lambada, som var minst sagt hett då.
Vilken H 21:a skulle låta sig spexas med på detta sätt? Valet var enkelt. Danstjejen fick tipset att bjuda upp den där långa blonda killen. Och helt oförberedd gjorde han förstås succé – då också.

Det var knäpptyst och gravalvarlig stämning vid elitstarten på 5-dagars för ett antal år sedan. Alla stod och koncentrerade sig inför sina lopp och låtsades ignorera alla andra trots att man stod ganska tätt på den trånga startplatsen. Då kom Arto till starten och utbrast spontant så att alla hörde det:
– Varför är ni så dystra, vi ska ju göra det roligaste vi vet!
Alla tittade upp, började le mot varandra och växlade några ord med närmsta grannen och som i ett vingslag var atmosfären som helt förbytt.
Tänk att en människa kan göra så stor skillnad.

Var lite mer Arto!

Hur är det möjligt att en människa kan göra ett sånt bestående intryck på så många människor? Har följt Arto och hans OL-karriär sedan 1985 men har först nu, efter att hela förmiddagen tårögd och förundrad läst alla kommentarer, förstått en del av vad han har åstadkommit. Jag stämmer in i allt!

Jag har inte varit någon nära vän men alla gamla minnen av Arto kommer nu tillbaka. De flesta har jag tydligen gemensamt med många andra. En syn som jag aldrig kommer att glömma är hans vita loafers och gråa ullrock som han alltid gick omkring i på tävlingarna under några år. Ett annat minne är Finalloppet i Skatås i början på 90-talet där hela startfältet har ställt upp på startlinjen och Arto några sekunder innan startskottet går kommer rusande med nummerlappen i ena handen och säkerhetsnålarna i den andra. Minns inte resultatet men jag tror han vann.

Träffade Arto senast i samband med ett bröllop för drygt ett år sedan. Sin vana trogen kom han naturligtvis springande över Änggårdsbergen till Beachvolley-hallen i Högsbo för att delta i svensexandet för att sedan springa tillbaks hem till familjen igen.

Då jag har barn i samma ålder som Arto och Malin känns det lite extra i hjärtat och jag tänker att jag är lite dålig på att njuta av och ta vara på tiden med barnen. Det ska jag nu försöka ändra på. Tack Arto!

Mina och min familjs tankar går till Artos anhöriga.
/Niklas, Anette, Hanna och Elin Skoog

Jag lärde känna Arto under mina tre år på OL-gymnasiet i Åmål. Jag kommer bl.a. ihåg att Arto redan då tränade mycket och gillade att köra många och långa vägpass på vintrarna, medan många av oss andra åkte skidor. Arto gick gärna sin egen väg.
Jag kommer även ihåg de roliga "Arto-festerna" hemma i hans lägenhet. Det var full fart och det spelades mycket Depeche Mode, som han fick mig att börja gilla. Jag tror att han hade alla deras skivor.

Jag träffade honom, liksom många andra, på Återträffen i Åmål 1/5, där han var full av liv och energi. Han hade i vanlig ordning förberett för underhållning genom att ta med sig en musik-skiva till "Träningsnarkoman", där Arto var lead-singer och vi andra körade. Jag kommer ihåg att vi spelade in skivan tillsammans i en liten skivstudio i Mellerud. Vi övade en gång med en körledare på skolan innan inspelningen och hon bara skrattade...

Jag hälsade på Arto i hans nya hus i höstas, där han var i full gång med renoveringsarbete. Han tog sig ändå gärna tid och visade runt mig både i hus och trädgård, och berättade om sina renoveringsplaner. Mycket kommande jobb, men det bekymrade honom inte.
Arto var en människa som såg möjligheterna och inte problemen.

Mina tankar går förstås även till familjen, som han lämnar efter sig. Jag har själv en dotter på 3 månader, så visst far tankarna iväg.

/Nichlas Wallström (f.d. Johansson)

RIP

Har det någonsin runnit så mycket OL-tårar samtidigt?
Fäller minna i floden...
Kommer alltid att minnas dig som den coola kille du var.

Det var med mycket stor tomhet jag försökte fokusera på min dotters U1 klass i söndags. På väg till start hade precis Arne Ek berättat den tråkiga nyheten och jag hade väldigt svårt att förstå det. Igår och idag, när jag suttit hemma och på jobbet och läser på alternativet, stirrar rätt fram och tårarna rinner, då fattar jag att den hemska nyheten verkligen är sann.
Har aldrig lärt känna Artos familj men självklart går tankarna till Malin och barnen.

Om Arto finns mycket att säga och det har sagts mycket redan. Själv kan jag bara stämma in i alla härliga ord om denna glada, självsäkra (utan att vara divig) gamäng.

Har många goda minnen med Arto från de underbara åren i slutet på 80-talet när han som junior kom över till Majorna och förgyllde vår tillvaro och resultat. Några axplock:

Jukola-88: Arto hade sprungit bort sig och tappat en kvart på str. 2 (tror jag). Det blir lite festande med juniorlandslags kompisarna medan övriga i Majorna plockar placeringar. Vi blev 14:e och Arto vaknar upp när någon rycker i honom för prisutdelning: - " det är lite det, att någon måste ha gått bra".
Hur vi i klubbstugan mätte bredden mellan våra långa fingrar när vi gjorde V-tecknat. Ett tecken som sedemera alltid visades mellan oss och som blev lite av Artos signum.
Hur han kastade sig till undsättning när jag vrickade foten på läger i Haldens klubbstuga på Höijås.

Hur han (precis som skrivits) alltid hade tid för ett snack när eller var man än träffade honom. Hur han förgyllde barnpassningen när Majorna arrangerade tävling och genast blev barnens idol genom att leka, busa och agera ridhäst mm. Till synes helt outtröttlig.
Med denna scen i minnet är det väldigt lätt att förstå Artos kärlek till sina egna barn och det för j-ligt (rent ut sagt) att han inte får se dem växa upp.

RIP Champ 4-ever

Lasse Bengtsson med familj!

Tänker på dig Arto och tack för de trevliga stunder du hade med oss på Gotland, minns att du var grym i kurvan med din bil in till Gutestugan, det tjöt ordentligt om däcken och du skrämde oss ordentligt.
Skänker mina varmaste hälsningar till din familj Arto.

Jag minns Eskilstuna weekend för ett par år sedan. Jag behövde få skjuts hem till Göteborg och hörde mig för bland göteborgarna. Inga problem, jag kunde åka med Arto, han kunde få användning av en co-driver eftersom han skulle passa på att lägga in lite info/koordinater om mackar mm i ett GPS-system. Det blev en rolig färd hem med diskussioner om allt mellan himmel och jord. Jag hade gått igenom en halvtung period och blev helt klart peppad av hans positiva sätt att se möjligheterna. Senare på hösten började jag jobba och jag kommer ihåg första gången jag drog på mig ryggan och sprang över Änggårdbergen på väg till jobbet, med känslan av att hela världen låg för ens fötter. Nu var det länge sedan jag sprang till jobbet, tror det är dags igen imorgon...
Tack för skjutsen Arto

Det är så fruktansvärt orättvist!

Varför skulle det hända dig, Arto? Du kommer alltid vara något av en idol för mig. Inte bara som orienterare, utan framför allt för ditt sätt, som människa. Din spontanitet när du bara dök upp på en NSM bankett i Tammerfors eftersom du hade vägarna förbi, när du hade synpunkter i den mest osannolika frågan eller helt på eget bevåg ordnar en av de seriösaste träningar som gjorts.

Arto Rautiainen är död. Som junior var du en av dem som gjorde min orientering spännande med ditt sätt att leva och vara. När en gammal människa rycks bort som levt sitt liv är det en sak, men du hade ju så mycket kvar.

Vad kan man säga för att lindra din familjs sorg.

Kände inte Arto mer än att vi brukade växla några ord när vi sågs ute på tävlingar. Alltid glad alltid positiv. När jag läser kommentarerna nedan så faller stora tårar på min kind samtidigt som jag inte kan låta bli att skratta åt alla dessa galna uptåg. Livet är inte rättvist!

Far väl Arto.

Tack för allt Arto!

Du ringde mig flera gånger i vintras och våras, alltid från bilen och alltid med samma "Arto här!" som hälsningsfras. Vi snackade spexplanering och som alltid med dig och din enorma energi och entreprenörsanda var det lika roligt som knöligt. För så var det att jobba och umgås med dig: Underbart, varmt och komplicerat. Dina vilda idéer fick jag ofta tona ner när det gällde för mig att hålla ihop spexen genom åren, men idag minns jag såklart mest din kärlek till att stå på scenen och din kärlek till andra människor.
Jag minns speciellt två saker som båda har med rullskridskor att göra. Först på spexet i Gävle när du med fullständigt ogrumlad glädje for runt i glittrande silvertanga och övade att sjunga och åka samtidigt på den lilla scenen. Sen en märklig historia från Änggårdsbergen. Jag hade berättat för dig hur hisnande vackert jag tyckte det var en fin vårkväll när jag kom springande ut på den lilla ljungklädda heden mitt på kartan. Det var första gången jag var där. Du visste precis vad jag menade och berättade att du bara någon dag innan jag var där hade varit ute och åkt inlines och bara varit tvungen att ta dig dit upp! Det är mycket lätt att se dig leende ta dig fram där uppe i ljungen med rullskridskor en vacker vårkväll.
Exakt så kommer jag att minnas dig.

I Skillingaryd lämnar vi en plats på spexscenen tom för dig, Arto!

/Anders

Jag är helt stum. Vad har hänt?
Minns en förstasträcka i en budkavle i Norge i mitten av -90talet. Arto bland de sista ut från startgärdet men bland tätlagen till växeln. Han måste ha legat i en egen fil brevid stigen.
Mina tankar går till Artos nära.

Sitter framför datorn på jobbet, men kan inte göra något.. huvudet är helt tomt!
Har svårt att förstå!
Tack Arto för allt roligt som vi fick uppleva tillsammans med dig under junis tiden i Majorna

Kom hem till Kiruna från BAIK:s tävling i Luleå igår och nåddes
av denna tråkiga nyhet. När jag kom till Göteborg 1990 var det
självklart Majorna jag skulle springa för - man hade ju läst i
Skogsport om legenden Arto Rautiainen, som stod i
telefonkatalogen som dagdrivare (eller var det
levnadskonstnär?). Mycket riktigt visade sig Arto vara en stor
personlighet och en fin medmänniska. Redan efter första
träningen i Skatås frågade han om jag ville hänga med gänget
och gå på bio. När vi väl kom dit (och skulle se Pretty Woman)
ville Arto se en annan film - även där gick han sin egen väg!
Efter jag flyttade från Gtbg kunde det gå många år utan att man
träffades, men han verkar har haft en sällsynt förmåga att
komma ihåg folk och intressera sig för dem. För mig har det
varit en stor ära att lära känna Arto Rautiainen, hur pass lite det
än var.

Träningsläger i Hirtshals-96, svampplockning i Vårgårda -02, uppföljningsläger i Ånnaboda-96 och Munkedal -01, kok-konst på Guldheden, springa och lämna jobb-ansökan, flög till Jukola 1 h efter att vi var en man kort i lag 2 -03, kartritning vid Skårskolan -03, otaliga träningsråd 01-04, distanslöpning i i stenhårda trekkingskor osv osv. Det hände alltid spännande saker när man umgicks med Arto, som flera skrivit så har nog Arto ändå upplevt mer än de flesta. Du förgyllde min och många andras tillvaro och gav mig och många andra ditt fulla stöd. Han har lärt mig att alltid tänka positivt och prova på nya saker. Arto var den största levnadskonstnär jag träffat, så därför känns hans bortgång så fruktansvärt orättvis.

Under mina ungdomsår var Arto en av de riktigt stora idolerna och en anledning för en ung kille att senare satsa vidare på orienteringen.

När jag senare som junior fick äran att träffa honom på SOFT´s uppföljningsläger växte min respekt för Arto ytterligare. Arto ägde alla de egenskaper som man kan önska sig hos en duktig ungdoms-/ juniorledare.
På detta läger gav han mig en övertygelse om att allt verkligen är möjligt, om man själv bara vill.

Arto hann ge väldigt mycket till sin omgivning.
Idag känner jag stor tomhet och sorg och önskar att jag tydligare visat min tacksamhet och på så sätt också givit mera tillbaka.

Mina tankar finns hos de närmast anhöringa.
-Arto, Vila i frid.

Livet är inte rättvist på något sätt.
Nu har det visat sig igen.
Så tydligt, så dramatiskt, så ofattbart.

Till Malin och barnen - jag känner inte er alls - vill jag framföra de varmaste hälsningar och önska er att allt Arto givit och fått tillsammans med er kommer att vara till hjälp när ni nu ska kämpa vidare.

Mina kontakter med Arto har inte varit speciellt många eller omfattande. Men jag har dels följt hans elitkarriär med intresse, och också anlitat honom som föreläsare när vi hade ett läger i Göteborg en gång.

Det han då pratade om var allt igenom intressant och etsade sig fast i minnet hos åhörarna under lång tid framöver. Det jag minns mest var två saker - dels en utläggning om "flygfasen" i löpsteget - en teori omkring hur lätt det är att springa så länge både fötterna är i luften och dels om hans positiva tankar om hur det är att springa när det är tufft och jobbigt:
"Oj - vad trötta alla andra kommer att vara här" - det var Artos sätt att tänka som han ville överföra till dom som lyssnade. En allt igenom positiv inställning som av allt att döma präglat hela Artos allt för korta liv.

Än en gång vill jag framföra de varmaste hälsningar till Malin och barnen och andra som stod Arto nära och kära. Kämpa på !

Tjelvar Otterbjörk, Umeå

Varför? Minns mitt första pass vid Delsjön, kartan var sönderklippt, ihopklistrad (inte alls korrekt) och sen kopierad och därtill var det mörkt och jag hade ingen pannlampa. Vem är snäll och ger mig hjälp? -Jo, Arto. Tack för det och allt du gjort för orienteringssporten!

Kära Arto, Vi har alla färgats av din livssyn och ditt sätt att ha många järn i elden samtidigt. Kanske omedvetet i många fall. Insprirerats av din musik och dina spex har generationen efter dig gjort. Jag har sett Johan Helamb dra på sig sin lilla ryggsäck och springa hem från jobbet för att på så sätt gynna sin träning och sina människor omkring sig. Själv har jag många dagar spänt på mina Inlines (alt. skidor vintertid) och tryckt ifrån med mina stavar i sann "Arto" anda på väg till mitt arbete i Askims Ind. om. Även efter din bortgång finns det en liten del av Arto i oss alla.
När du ritade vår karta i Slättadam och vi fick se vår klubbstuga kartered som en ruin, skrattades det gott. Du Visste precis på vilken nivå du skulle lägga dig för att inte provocera någon. I dina många upptåg och lekfulla spratt kunde du på så sätt sprida glädje bland oss alla. Kontrollen blinkar med starkt sken för dig och din familj.

När jag tänker på Arto kommer jag alltid att minnas en present han gav mig när jag fyllde år för 17 år sen.
Jag bodde på Ostkupan i Göteborg och hade bjudit ett gäng orienterare som bodde där.
Arto kom dit och hade tagit med sig en norrman som han "hittat på vägen". Jag fick ett oinslaget paket snabbmakaroner. "Det kan du behöva för att springa lite fortare" sa Arto. Ett par veckor senare förstod jag att jag alldrig hade öppnat min present. I det oöppnade paketet hade Arto lyckats få ner en lott med hälsning från "The Champ och Kjetil Champ Norje"

I höstas träffade jag på ett bekant ansikte i centrala Göteborg. Men det var något som inte stämde.
Personen jag träffade var propert klädd och körde en barnvagn framför sig. Det var Arto!
Han berättade att han var pappaledig. "Pappaledig?" tänkte jag. Det var lite svårt att förstå att "junioren" Arto hade blivit stadgad familjefar som körde barnvagn på stan :) Men det lyste lång väg att han tivdes i sin nya roll. Jag han bara prata med Arto några minuter (hade bokat tid hos optikern, eller nåt annat värdsligt....)
Arto hade däremot alltid tid över att prata med alla.
Det sista jag såg av Arto var en stolt far på väg in i folkhavet i Nordstan.
Den bilden finns kvar för alltid på min näthinna.

Arto var en stor idol för många, hade ett enormt självförtroende utan att visa några som helst divafasoner.

Mina tankar går till Malin och barnen.
Vi kommer alla att sakna dig Arto!

/pelle

Really upset to hear this news. Arto was the first 'star' I met in world oreinteering when he coached me on a training camp in Sweden in 1990. I was 14. He was just back from world students in Russia.
I couldn't get over how much food he ate! But then I saw how much he trained, and I realised why.

Since then we have often met - on training cmaps, competitions or in the forest during a relay 1st leg. I enjoyed training or racing with Arto. How many people have heard him say in that soft lilt at the end "phew - that was a tough one!"

I raced him in the VM sailing competition at VM'97 - as in the classic he kicked my arse! In 1998 we spent a week training in Norway - I was introduced to my first 20 hour week!

Arto has been a huge inspiration to me - and I will miss him a lot. Orienteering has lost a true legend.

Jon D

Arto

fullständigt obegripligt att Arto är borta. Det är svårt att tänka sig någon livfullare människa
än Arto.
Vi var kollegor några år fast vi jobbade långt från varandra. Men vid de tillfällen då
vi möttes var han alltid glad och full av upptåg. Nu har det gått några år sedan vi
träffades men jag tror jag kan förstå vilket tomrum han lämnar efter sig.
Mina tankar och djupaste medkänsla går till hans familj...

Helene

Jag får tårar i ögonen när jag nås av nyheten.

Kommer ihåg en gång i början av 90-talet då Arto hängde med på vårt klubbläger i Finland. Innan Arto dök upp påpekade Bengtsson för mig att nu måste vi hjälpa till och hålla reda på Arto. Efter ett tag kom Arto in i stugan och till min stora förvåning med händerna fulla med matkassar. Det hela slutade med att Arto fixade allt hushållsarbete medan jag och Bengtsson låg och slöade på våra sängar efter träningarna. Till och med nybakade frallor till frukost blev det.

Känns otroligt att inte Arto finns med oss längre. Saknaden är otrolig och minnena många. Mitt största minne av Arto är via elitkommiten i GOF där vi satt tillsammans ett par år. Jag har många gånger blivit förundrad över Artos kyla vid arrangemang där han mer än en gång hängt ut sista kontrollen minuten innan starten går. Det han tog på sig blev alltid gjort dock vanligtvis i sista minuten.
Som aktiv minns jag Artos stora självförtroende som visade sig bland annat på startsträckan av en SM-kavle på 90-talet. Alla rusade som vanligt i hög fart över startgärdet utom Arto som lugnt lufsade ut sist från startgärdet. Vem som var först imål behöver jag inte säga.

Det enda positiva jag kan se i den sorgliga händelsen är vetskapen om att himlen är karterad när det är dags för mig att komma dit.

RIP Arto

Arto, vi arbetade som kollegor under några år och jag minns när vi skulle ner till Köpenhamn för ett möte under ett par dagar. Enklast hade varit att ta bilen ner, men av någon anledning så hade du beställt tågbiljetter. Jag accepterade det naturligtvis, men var lite undrande eftersom du normalt skulle valt det smidigaste sättet. När vi klev på tåget på Göteborgs central och jag blev presenterad för Malin och hennes kollega som också skulle iväg på ett möte neråt Malmö insåg jag genast syftet.

Jag tänker på Malin och barnen

Pär Hansson

Arto var den renaste av alla själar. Jag tror inte ens att han tänkte onda tankar. Jag har alltid sagt att han är världens snällaste. Om någon slog honom på hans högra kind, vände han den vänstra därtill, på något slags kärleksfullt sätt.
Han var alltid sig själv- ibland till andras förtret- men han menade alltid gott. Han ville så mycket med livet och han levde 110%. Hans stora dröm var att bilda familj och få barn. Jag är så lycklig för att han hann göra det tillsammans med Malin.
Han hade en sällsam förmåga att lyfta andra och hjälpa dem att utvecklas till att bli "det dom var menade att bli". Han verkade liksom veta hur livet skulle levas. Ingen har lärt mig så mycket om livet som han. Det ska jag alltid bära med mig tillsammans med min stora beundran och kärlek till honom.

Tack för alla fina ord om min älskade Arto. Jag skulle vilja skriva om mina minnen av honom också men jag klarar inte det. Jag vill berätta om barnen och jag vill att alla skall veta hur mycket han älskade sin dotter Ella och sin son Anton. Anton hann han inte lära känna. Ella och han hade ett väldigt speciellt förhållande. Han var helt överväldigad över den enorma kärlek han kände med en gång när Ella föddes och senare Anton. Det hade han inte riktigt räknat med. Han kunde stå och gunga Ella i timmar i trädgården för att hon ville det. Grannarna tyckte hon gungade mycket.. Jag sa till honom flera gånger vilken glädje det var för mig att se honom ha ett så speciellt och fint förhållande med Ella. Ella visade inte mycket svartsjuka gentemot Anton när han kom hem. De gånger hon visade svartsjuka var när Arto höll Anton och då tog Arto upp båda två.
Jag skulle också vilja be om hjälp från någon som också mist sin älskade och som blivit lämnad ensam med barn. Jag måste se att det går att ta sig igenom detta. Ångesten är fruktansvärd och smärtan är både fysisk och psyksisk. Vi skall även försöka få proffesionell hjälp, vilket har varit väldigt dåligt med hittills.
Jag vet att Arto skulle säga att "det är bara att kämpa på" och det är vad jag skall göra.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta Arto.
Din Malin

Hårt att gå till start i lördags 30min efter man nåtts av detta tragiska besked. Du var en stor idol Arto och har spridit mycke glädje och nytta i Ol-världen.

Champ forever

För drygt 20 år sedan fick jag möjlighet att lära känna en ung Arto som redan vid den här tiden hade höga ambitioner inom orienteringsidrotten. Under en period delade vi samma klubbadress, OK Flundrehof, och vi hade mycket roligt tillsammans med många glada minnen. Detta var en period i Arto´s liv där han ständigt var på resande fot och levde mer eller mindre i en kappsäck (ingen kunde ungå hans koffert som alltid följde i släptåg). Jag kan minnas att man var orolig ibland att Arto hade hamnat på villovägar men han dök alltid upp som utlovat och presterade alltid sitt bästa. Därefter skiljdes våra vägar några år och jag kunde följa hans fortsatta framgångar på distans.

I Åmål för två veckor sedan möttes våra vägar igen. Arto berättade med stort leende och stolthet om att han nu hade gift sig och precis blivit två barns far - han var oerhört lycklig.

Plötsligt och så orättvist skiljs våra vägar igen, denna gång för alltid.

Farväl Arto!


Anders Järvelä

Jag har bara träffat Arto två eller tre gånger, ändå kom nyheten som en chock idag när jag skulle läsa om Göteborgsvarvet i GT:s sportbilaga.
Otaliga är historierna om Artos liv och leverne, inte minst i Åmål. Även många år efter att Arto tagit studenten, (när jag själv gick i Åmål), levde myten om hans person kvar i allra högsta grad. Han var en legend vi såg upp till!
Vila i frid.

Händelser vi minns:
VM-test i Bohuslän -93. Jag och några andra oborstade
juniorer fick deltaga med de stora pojkarna. Ute på TC
kommer Arto lommande och fäller några kommentarer om
"barnstjärnor" o.dy. Vi skämtar tillbaks lite glatt men det
jag verkligen minns av den här händelsen är att han, på
höger sko, istället för skosnöre hade ett virat och tvinnat
gem istället. Antar att det inte var med dessa skor han
sprang för han utklassade nämligen allt motstånd den där
dagen.

SOFT´s uppföljningsläger Halmstad mitten av 90-talet.
Fotbollsmatch mellan uppföljare och juniorer, hörna från
höger. Bollen kommer svepande i fin nickhöjd. Arto väljer
dock att böja överkroppen framåt och samtidigt pendla
sitt högerben uppåt. Bollen träffar klockrent på vaden(!)
och går spikrakt upp i nättaket. Helt osannolikt.

O-ringen i Hallsberg 2000. Som total nybörjare var det
den andra ol-tävlingen jag skulle springa. Inför den första
etappen påpekar Arto att det inte är tillåtet att ha hål i
tightsen på 5-dagars - varpå han sätter sig vid
symaskinen och syr igen alla hålen klockan 8.00 på
morgonen. Tightsen har jag fortfarande kvar och varje
gång jag ser de knögliga sömmarna tänker jag på dig Arto!

När man tänker tillbaks på Arto så förundras man av några
avundsvärda livsegenskaper; oräddhet och total avsaknad
av jantelag. Våra tankar går till en man med ett stort
hjärta och hans familj!

Tack för alla kunskap och minnen du gav mig under den kort tid jag fick känna dig Arto.
Jag ska gör mitt bästa för att alla kloka ord du sagt, när jag fått äran att lyssna på dig, förs vidare under kommande träffar med orienteringsledare och utövare.

Saknaden är så Stor!!!

Jag får aldrig chansen att lära känna dig Arto ordentligt. Efter tio år som göteborgare har jag endast flyktigt talat med dig och självklart sett dig och tränat med dig. Som ny bliven IFK:are har jag haft nöjet att tala lite mer med dig Arto. På min näthinna finns nu bara en bild från då vi träffades för sista gången på kamratgården. Du satt mitt bland alla under maten efter träningen och det fulkomligt lös om dig. Du hade med Ella och du var väldigt stolt när hon berättade för oss att hennes lillebror hette Anton. Mer harmonisk och lycklig har jag aldrig sett dig. Nu finns bara tomhet.
Orienteringen har mist en stor profil. Det kommer dröja innan vi får någon som dig. För vem kan ta med sig en tårta till ett VM-test bara för att man vill bjuda på tårta när man vunnit och sedan vinna? Tack för alla upptåg och din förmåga att inspirera.

Malin, Ellan och Anton jag tänker på er.

Tobias Holmqvist

Aldrig en negativ tanke, aldrig ett nedlåtande ord. Alltid med en glad, possitiv och framåtsträvande vilja att ge och lära.

Några av alla bilder som fastnat i minnet:
Efter en sen, mycket sen, nattredigering av GIH:s kårtidning på Skogssports redaktion tvingades du knuffa igång min värdelösa gamla Polo. Bra träning antar jag att du tyckte...

Borlänge 99. helsida i tidningen:
"Kanske det sämsta band som någonsin spelat på Bolanche"
Vi på scenen hade i alla fall vansinnigt skoj.

Seg förmiddag på Lidingö efter en minst lika sen natt i Stockholms mörka djungel i slutet av nittiotalet. Jag vaknar och Arto har inte bara gjort frukost. Han ar också sprungit runt hela Lidingöloppet i mina blankslitna (2 nr för små) inomhusdojor, i två dm nysnö.
- Dom är snabba, Kenyanerna, minns jag att du sa.

Det finns inte ord nog att beskriva saknad eller förlust. Ändå försöker vi alla tafatt att förstå och bearbeta när allt vi vill är att mardrömmen ska vara över.

Malin, Ella och Anton idag är alla mina tankar är hos er.

Fick för några månader sen reda på att Arto tydligen satt ett grymt rekord på vår testrunda från klubbstugan, någon gång på 90-talet. Har sen dess var väldigt sugen på att knäcka honom (även om jag vet att jag aldrig skulle klara det). Nu vill jag inte ens försöka.

Våra tankar finns hos familjen.

Gårdagens uppvaknande blev chockartat. Arto borta! Tankarna gick direkt till Malin och de små barnen. Min fru Cecilia och jag gladdes så åt Er familjelycka i villan där borta i Fräntorp. Arto, den barnkäre, som alltid intresserade sig också för andras barn skulle nu få njuta den glädje vi själva nyss varit förunnade. Därför känns Artos öde så fruktansvärt orättvist, grymt och ofattbart.
Samtidigt hoppas jag att vi andra kan få lite av den styrka och storhet Arto hade både som människa och idrottare för att möta den tomhet som kommer att finnas på Kamratgården och i Göteborg framöver. Det är inte bara i Blåvitt, GOF och orienteringssverige som saknaden blir enorm utan i hela orienteringsvärlden!! Arto var en internationell profil och hade ett imponerande kontaktnät. Vem minns tex inte Artos träningsresa till Kenya med åtföljande besök av kenyanska orienterare på Kamratgården eller hans lysande och omtalade föreläsning för gäster från hela OL-världen vid clinics på O-ringen i Uddevalla i somras. Överallt fanns Arto som eldsjäl med kraft för kartritning, tränings- och tävlingsarrangemang, klubb- och distriktarbete. För Arto var aldrig något omöjligt som Stefan Lund så fint beskriver på IFK.s hemsida… tänker man bara på den steniga terrängen som en asfalterad väg så är allt möjligt!!! Arto ställde också alltid upp även i mindre glamorösa sammanhang. Minns så väl när han som yppersta elit offrade sig och åkte med oss oldboys till Gränsekuriren i Dals-Ed för klubbens bästa eller när han engagerade alla IFK:are till att inventera varenda gatuadress i Göteborg för att dra in pengar till Blåvitt! Vet också att Arto hade en hemlighet ute vid Nya Varvet i form av en orienteringspärla som hittills legat outnyttjad! Med Artos positiva inställning måste vi som är kvar nu förverkliga denna dröm till Artos minne!!
Vi vill självklart också ge allt vårt stöd till Malin och barnen framöver!

Cecilia och Henrik Undeland

Hej alla älskare av Arto!

Har fortfarande svårt fatta att det är sant, att Arto, den levnadsglade, är borta från oss. Det känns väldigt tungt just nu. Orienteringsvärlden är en stor profil fattigare. Nu när den "Vilde" Arto hade lugnat ner sig och skaffat en underbar familj, då händer detta! Hur lindrar man chocken, sorgen, saknaden? Jag lider med de närmaste och tänker på er. Kommer alltid att minnas Arto med stor glädje och många roliga minnen.

Vill skriva några speciella och roliga minne om honom.
Har känt Arto sedan 20 år, då jag åkte med Bohusläns orienteringsförbunds tränings och tävlingsläger i Tyskland, ansvarig Leif "Lea" Andersson. Arto var 16 år och redan då hade han börjat springa i H21, oerhört ambitiös. Vi hade kul i Tyskland och han var med på en del av mina tokiga upptåg, som att smyga i skogen som soldater, som han ibland retfult påminde mig om. Arto sprang för OK Gipen vid den tiden i Lilla Edet.
Senare så gick Arto över till Ok Flundrehof i Sjuntorp utanför Trollhättan. Han bildade ett framgångsrikt juniorlag i stafett med Anders "Slaktarn" Johansson(Idag Yngström) och Anders Järvelä. Vi var ett roligt gäng i Trollhättans SK som åkte till samma tävlingar som de runt i sverige.
Jag minns specielt när vi samåkte till Dala-touren som började i Malung. Arto berättade att han hade tagit två övningskörningar på körskola och beställt uppkörning efter detta. Han var förvånad över att han hade misslyckats och trodde på bättre tur om två veckor då han hade beställt ny uppkörning. Jag sa "Va!, hur mycket har du övningskört?" "Två gånger", svara Arto. "Va, du fattar väll att du måste övningsköra mer." Jag tog med honom i min Volvo och övningskörde i Malung. Arto hade specielt svårt med att koordinera svänga vänster, samtidigt sätta på blinkers, koppla och använda växelspaken. Min växellåda fick bekänna färg. Efter många vänster svängar så övade vi backning, som var det andra stora problemet. Men tillslut gick det galant.
Efter två dagar i Malung och mycket övningskörning skulle vi till Borlänge. Bra träning för Arto tänkte jag. När Arto började köra "rally" i 150 km/h ångrade jag mig lite för han verkade fullständig övertygad om att han klarade köra i den farten och njöt av det. Trots denna grillning i att övningsköra trodde jag inte att Arto skulle klara uppkörningen, men vad förvånade vi alla blev när Arto kom med körkort en vecka senare. Hörde senare att Arto hade insisterat på att få köra på Juniorlandslagets läger i Finland lite senare, det hade tydligen varit en skräckupplevelse för de övriga i minibussen. Arto var fullständigt övertygad om sin förmåga och ingenting verkade vara omöjligt för honom.
Vild camping var en av Artos hobbyn, att sätta upp tältet på en gräsmatta nära 5-dagarsdiscot, dansa hela kvällen, natten och sedan vinna etappen dagen efter.
Flundrehof och Trollhättegänget åkte till Oslo/Norge för att springa tävlingar. Vi åkte iväg, men någon undrade var Arto var? Jag tror att Slaktarn svarade, " Arto sa att vi ses i Oslo". Men när kommer han då? "Han sa att vi ses i Oslo". Ingen tid, specifik plats eller hur. Bara som ovan. Vi inkvarterar oss på vandrarhemmet och Lasse Carlsson tyckte att vi skulle åka till centrum och kolla efter Arto.
När vi svänger in på KarlJohan, då ser jag Arto komma från järnvägsstationen, Han hade precis anlänt med tåget. Tala om timing. Han kliver in i bilen som om det var helt normalt att vi dök just då. Den resan var full av galna upptåg av många. Just då var Artos favorit låt, "For ever young". Det är den låten som jag tänker på nu när jag tänker på Arto, för alltid ung...

"Det finns platser som för alltid stannar kvar,
det finns människor man vill se mera av"

RIP

/Sad Man

Alltid glad och alltid lika full av nya idéer och projekt när man träffade dig. Vad du än tog dig för ville du tänka nytt, annorlunda och förändra. Ingenting var någonsin omöjligt. Jag kommer ihåg att inför en av våra spelningar med Johnny Springer Bort Sig frågade jag nervöst om det inte vore bra att repa den nya låten innan. Du svarade med glimten i ögat ”att repa är fusk”. Vid ett annat tillfälle handlade det om att hinna till en J-cup i tid efter hårt slit i en skivstudio och då hade du en lånad Camaro till hands du kunde köra oss i. Jag minns att vi även var oroliga över att vi ätit så dåligt innan men du lagade köttfärssås med kruskakli och sa att det skulle göra susen. Det hände alltid spännande saker runt dig. Minns också våra diskussioner om livet och framför allt hur man skulle lyckas kombinera allt man vill göra. Det jag imponerades mycket av var din förmåga och ambition, att trots alla järn i elden, alltid leva det liv du önskade, oavsett vad alla andra tyckte.
När jag pratade med dig senast på återträffen i Åmål var det just detta jag tänkte på efteråt. Livet med Malin, Ella och Anton var det du önskade. Efter lite showande på scenen som i gamla tider sa du ”nu räcker det för ikväll nu vill jag hem till min familj”.

Du fattas oss och allt känns tomt, du kommer alltid att leva vidare i våra minnen.

Alla våra tankar går till din familj.

Karin, Peter och Hugo

Tankar till Malin och barnen !
Vill sända en hälsning till Malin och barnen från oss i
Utbildarpoolen,SOFT ! Ni skall veta att vi älskar och sakna Arto mycket!
Som kursledare för de "första" Grundtränarutbildningarna i Ö-vik tillsammans med Roger N gjorde han succé !
En gåva han gav till orienteringssporten var att föra vidare sin kompetens och kunskap både som "människa" och orienteringsledare .
Det är många kloka råd och idéer från Arto som vi nu på bästa sätt får föra vidare när vi utbildar orienteringstränare !
Med omtanke och empati till Artos familj och närmaste vänner.
Lotta Yttergren / Ansvarig för SOFT:s utbildarpool.

Minns en samträning mellan Sävedalen och IFK. OL-intervaller stod på schemat och Arto var träningsansvarig. Arto berättade att det inte var några skärmar uthängda men påpekade att "alla var tvungna att runda konerna". Till allas förvåning hade han istället för skärmar placerat ut plastkoner vid kontrollpunkterna i skogen. Ett fantasifullt och lustigt inslag i träningen.

Det känns oerhört orättvist och tungt att mista denna underbara orienteringsprofil. Sänder mina varmaste tankar till familj och klubbkamrater.

Känner jag Arto rätt så är han dock redan i full gång med kartritning och träningsplanering däruppe i himlen!!

Ett oerhört tomrum lämnar du efter dig men vi kommer aldrig att glömma...

"Champ" -forever

Peter Nordgren
Sävedalens AIK

En sista bugg fick vi på stadshotellet på återträffen i Åmål. Sen skulle du ta bilen hem mitt i natten för att få vara med familjen.


Vi saknar dig, Arto.

Kicki, Anders, Olle och Märta

en stor man som jag fick äran att lära känna, dock inte tillräckligt. efter att ha läst nedan stående finns det inte en bok stor nog att samman fatta alla minnen vi har av Arto.

Mitt största minne av Arto var mitt första pass från Kamratgården, ett pass i maxtempo runt Delsjöarna. och jag lyckades att hänga med legenden Arto Rautiainen... efteråt sa han på sitt speciella sätt att detta nog fick räknas som dagens tredje pass för hans del...

-Vi skall bevara minnenerna för din familj.

Arto är den enda idol jag har haft inom orienteringen. Som ung åmålsorienterare var det stort när Arto återvände till stan efter gymnasietiden och tränade med oss. Vi beundrade honom som en duktig orienterare men också som en ovanligt skön kille som alltid hälsade på oss småkillar även i större sammanhang än en träningsrunda i Åmål. Glömmer aldrig hur jag övade på att lära mig hans enhandsteknik vid stämpling i det gamla hederliga startkortet.

En god vän och en unik människa, bortryckt från sin familj och sina vänner. Grymt är ett svagt ord i sammanhanget.

Vi sörjer med hans familj.

ARTO - dig glömmer vi aldrig. Du tog dig tid för alla. Två minnen som visar vem du var.
Kom i mål efter en orientering i ösregn och hittar min lilla tös Anna i ett jättstort regnställ. Frågade vad det var hon hade på sig och varför? Jo hon hade bara tagit med sig shorts och en top till tävlingen och när hon stod där och huttrade hade det kommit en kille och gett henne sitt regnställ. Han behövde inget för han kunde ju springa hem , hade han sagt, vem det var visste hon inte, men det låg en lapp med hans namn i fickan och på den stod det ARTO och ett telefonnr.
Efter många år tillsammans i styrelsen och övrig klubbverksamhet är det mycket som jag lärt från R2, men det som betytt mest var ett uttalande en sen natt efter ett träningspass vi två hade i Småland tillsammans med Thomas Hjerrild.
"Det är viktigt att alltid lyssna på vad en människa har att säga! När du lyssnat färdigt och du bara tycker det är skit så behöver du inte bry dig om det, men hur skall du veta att det är skit om du inte har lyssnat?
Arto fanns där alltid för familjen,klubben och alla!
Nu finns han inom oss istället och Du skall veta Malin att klubben och vi alla finns om och när du behöver oss!

En tung helg har det varit efter besked att min klass-och bänkkamrat sedan ol-gymnasiet inte finns mer. Arto`s positiva sätt i alla situationer vi ställdes inför smittade naturligtvis av sig. Det finns mycket att minnas från juniortiden då vi hade mycket sköj i bla Åmål.
Ingen som Arto kunde väl spela luft-synth och med sin lätt krumma kroppshållning dansa under våra synth kvällar. Arto med lite bohem tendenser var ju alltid en go o gla gubbe som det alltid hände något omkring. Dåtidens mode var ju inget för honom som trivdes bäst i sin ol-gym sweater, Flundrehof`s wct byxor, raggsockor och de slitna vita loafersna. Minnena är många från skola, träning, tävling och resor tillsammmans.
Tankarna går i denna stund till familjen.

Will always remember Arto not just for his talent as an orienteer but the colour with which he painted the rest of his life. Always with incredible enthusiasm and never less than 200% in anything he gave his heart to. To say that he hasn’t lived life to the fullest will be a gross understatement, our hearts go his family in hoping he will be in peace.

Är helt mållös. Kan inte fatta detta. Mina varmaste hälsningar till familjen!!

Jag kom ihåg när man gick på OL-gymnasiet vilken stor idol han var, dels i orientering men framför allt att han kunde hålla på med så mkt samtidigt , musik , spex ja allt. Tiden gick och vi minns alla hans VM test lopp 93 , jag hade förmånen och dela rum med honom under några A-landslags läger under 90 talet, vilken människa han var.
Mina tankar går till familjen.

Johan Håkansson Ronneby OK med familj.

Träffade aldrig Arto. Hördes talas om honom första gången i Oringentidningen. (Jag är 17 år) Men det slog mig när jag läste artikeln om honom att som han vill jag bli! Började leta runt lite och hittade fler och fler artiklar om honom. Blev bara mer och mer imponerad av denna man.

Vi kände inte varandra så väl. Men han var den förste
som tog kontakt och hälsade mig välkommen till Göteborg,
när jag flyttade hit härom året.
- Kom och hälsa på hemma hos oss, vi bor ju nästan
grannar, sa Arto.
Malin var hemma också, och Ella förstås. Arto verkade
stolt över huset de köpt i Fräntorp och han höll på och
snickrade i flera rum.
Sen gick en tid och jag hörde att Arto och Malin fått sitt
andra barn dagen före vi själva fick vårt.
Vad kul det ska bli att träffa honom snart igen,
tillsammans med alla barnen.
Det slutade vid en tanke.
Varför slutar så mycket vid tankar?

Varma hälsningar till familjen

Lars Näslund

Har aldrig känt Arto men har däremot gått på samma orienteringsgymnasium (Åmål). En av mina idrottslärare berättade ofta att det var en orienteringskille vid namn Arto som var en sån otrolig löpare. Det finns en obligatorisk löprunda vid skolan som jag inte skulle förvånas över om han fortfarande har rekordet.

I fredags postade jag ett kuvert till Arto med ett kontrakt vi båda skrivit på. Arto skulle rita den nya Ruddalen-kartan för Göteborgskartor, GKR. En karta han gärna ville rita och det var med glädje vi bestämde att det var Artos anbud som gällde för den nya kartan.
Jag tror att Arto hoppades på en lång framtid som kartritare och gärna då nära skolor och ungdomar för att få fler att inse orienteirngens tjusning.
Arto var som så många andra orienterare speciell. Gick sin egen väg. Vågade utmana. Men han var också den som gav sig tid att prata, diskutera och inte minst lyssna.
I fredags kväll mötte vi göteborgare västgötarna i stubbakamp. Här var många veteraner med. Jag tror att Arto hade blivit en strålande spänstig veteran. Nu blir det inte så.
Och han får inte lära sina barn skogens alla mysterier och kartans alla krångligheter.
Men en sak skall ni barn veta: Ni har en far att vara mycket, mycket stolta över. En far som vi är många som tyckte väldigt mycket om.
Karl-Axel Jansson (Kaj)
Ordförande i Stern och GKR

Som ett slag, som en stor chock. LÄrde känna Arto under 2 elittränare-utbildningar. En sån positiv energi, snackade länge på återträffen i Åmål. Det är med glädje jag minns dej Arto. Saknar dej också!

Bläddrar förstrött i söndagens Göteborgs-Posten; sporten. Ett bekant profil dyker upp på ett foto, på en av de söndagsfylliga sidorna. Men: en nekrolog över – ?? Arto??!? ??
Sitter vid datorn, många timmar efteråt, fortfarande omtöcknad i sinnet; orkar alls inte åka iväg till släktkalaset, trots att lille August ju fyller år.
Till skillnad från oräkneliga orienteringsvänner träffade jag dig, Arto, först under förra året, dvs 2003. Under vårens och höstens gemensamma universitetsterminer ute på Pedagogen, Mölndal, fanns det ingen – säger INGEN – som var mera uppslagsrik, rörlig och hela tiden energisk under OCH mellan våra seminarier. Och när vi efter vårens seminarieträffar i kursen i ledarskap var för sig klev på våra hojar ute vid cykelstället, bekände du ofta att du nog inte skulle åka alldeles raka vägen hem – en, med dina egna mått mätt, mindre träningsrunda var inplanerad…
Du – trots din uppenbart stora bredd OCH djup inom många intresseområden – verkade äga en aldrig sinande drivkraft att hela tiden vilja ”gå vidare”, att lära dig mera. När du av kurskamrater fått höra att jag och min fru Agneta sedan juni övergått till paleolitisk kost (stenåldersmat) kontaktade du mig och ville veta mera. Helst allt, genast… En föreläsning i Örnsköldsvik kunde mycket väl ägnas åt bland annat detta ämne, framgick det. Jag mailade över ett antal länkar och litteraturtips. Lakoniskt sammanfattade du erfarenheterna efteråt, i termer av att ”för uthållighetsidrotter är det nog fortfarande pasta som gäller”.
Under höstens distanskurs i kvalitet och utvärdering är det överflödigt att påpeka vem som via Internet hade avgjort flest, men hela tiden konstruktiva synpunkter i våra olika kursmappar. Det är efter betydande tvekan och med djupaste vemod jag ändå öppnar ett av dina många inskickade bidrag, i den FirstClass-mapp som fortfarande är möjlig att logga in på för oss kursdeltagare. Och det är lika omöjligt att inte citera slutraderna i ett av dina många, flyhänta och spontana men ändå ambitiösa inlägg:
”Det var intressant att få höra Rolf berätta om sina erfarenheter och jag tror det gav mig ett djupare intryck än om jag skulle läst om alla hans erfarenheter. Det känns mer verkligt när någon berättar. Sen var det väldigt roligt att få se alla glada kurskamrater, det var även kul att träffa de sura och buttra, därmed inte sagt att jag skulle vilja ha fler träffar utan det är bra med en distanskurs som man kan gå när man har tid, läs när Ella sover...”

Mitt varma deltagande med din familj och alla övriga som nu tappat orienteringen

/ Tore Lundh, Göteborg

Här i åmål var Arto en legend efter sin tid på ol-gymnasiet. Han var alltid trevlig när man träffade honom på tävlingar runt om i sverige. han blev aldrig för stor av sig utan han var sig själv helt enkelt. Arto brukade vara en ständigt återkommande gäst på våran tävling Ändå Något i maj. men jag får väl citera reporten i GP idag.
Han finns inte längre ibland oss men är ändå hemma hos ÄNGLARNA!!! Vila ifrid!!!

Hej,
jag är en gammal gymnasiekompis till Arto som vill uttrycka min medkänsla till Artos familj i denna stund.

Jag och många andra känner med er.

Vänliga hälsningar,
/Hans

Kan inte fatta... du var den mest positiva människa jag träffat...OL-bohem i all postiv bemärkelse...Idol å förebild för oss...vi kommer att sakna och minnas dig för evigt.... du får sitta i himmlen å titta när på oss när vi springer, skratta å våra missar i skogen..... Champ 4-ever

Yes Arto was the man,

I also remember his massive bag of shoes he took to Australia in 92, and his unbelievable training. You couldn’t drive anywhere without Arto wanting to stop the car 10km before he arrived so he could run the rest of the way.
I must have run 10 interval sessions with him that summer, I remember 1 of those intervals I beat him (that’s 1 of the around 100 intervals we ran), and I felt like I had won the World Champs. He had already run 20km that day, but just to get close to Arto felt like it was the biggest thing I had ever done.
He was also a fucking funny basted! Life was never boring when he was around.

Länk: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=128&a=16554
5

Varför? Så orättvist och så meningslöst. Du glade Arto, det var tillsammans med dig som jag hade mina allra bästa och roliga minnen från ungdomsåren på 80-talet. Nu delar jag dem inte längre med dig och det gör fruktansvärt ont. Det känns som en del av mig dött. Nu är allt svart men jag hoppas att det åter skall gå att tänka på äventyren och upptågen med glädje. Det är mycket fint som kommer fram som träningspassen i Svartedalen, festerna i Åmål, våra bilproblem, ditt leende, ditt champtecken, bubbelbadet i Växjö, din liftartaktik och sist men inte minst din enorma talang och koncentrationsförmåga. Nu har du blivit en riktig ängel och jag och min familj tänker på dig och de tre som du lämnar efter dig. Vi saknar dig oerhört.

Stor sorg också här i Finland. Arto var vår stor OL-ambassadör i Sverige.

Tack för allt Arto
Mina tankar går till din famlij i denna svåra stund. Sorgen är stor efter en orienterare, klubbkamrat och inte minst vän som alltid var positiv, varm och lyckades se det goda i allt. Minnena är så många, som när du som nybliven blåvit entusiastiskt försökte lära oss att spela cricket utanför förläggningen vi låg på inför 10MILA 1992 och jag som knappt 15-årig ungdom glatt överaskades av hur lättsam och omtänskam den svenske mästaren som kommit till klubben var. Eller som när du som tävlingsledare ringde mig kvällen innan vi skulle arrangera ett inofficiella Sprint-DM i Juni för två år sedan och undrade om jag, som hade lovat hjälpa till med SI, kunde ta över eftersom Malin sade att det var dags att åka iväg till Mölndals sjukhus och förlossningen. Vi löste det såklart, arrangemanget gick bra och ni fick Ella.

Allt var som det skulle vara, men nu finns du inte med oss längre. Trots den enorma sorg och saknade vi känner så kommer våra minnen av dig föralltid vara ljusa och goda. Ditt skratt, din framåtanda och ditt stora engagemang kommer alltid leva kvar.
Vila i frid Arto, du var en av de allra bästa.

Tragiskt, sorgligt och väldigt chockerande.
Jag stod själv och arbetade som speaker under Göteborgsvarvet igår eftermiddag när jag fick beskedet att Arto hade avlidit. Det var inte det lättaste att uppbringa entusiasm och gott humör med detta besked ringandes i öronen.
Mitt i allt det sorgliga så känns det ändå ljust att minnas Arto. En fantastisk människa som jag kommer att ha enbart ljusa minnen av.
Tankarna går naturligtvis till nära och kära.

Per Forsberg

Tack för allt, Arto!

Minns Arto från några 3-dagars i Tyskland under sent 80-tal. Vid prisutdelningen på kvällen stod Arto bredvid mig, och jag frågade om han hade vunnit idag, och med stort självförtroende svarade han nåt i stil med "det utgår jag från, jag gick ju kanon". Förvåningen var stor då hans namn inte ropades upp under prisutdelningen, och han gick bort till resultaten och såg att han stod som felstämplat. Självförtroendet var det inget fel på.

"Påminn oss här i saknaden och gråten, att Jesus Kristus ger oss livet åter. Ljus bryter fram ur dödens mörka stunder i påskens under" Ps 628:3

Som yngre var Arto den stora idolen, större än Jörgen Mårtensson, när han bl.a. sprang som nästan på vatten över mossarna på Alehofs lång-KM. Som 16-åring kaxade jag upp mig och utmanade honom på detta loppet sex år senare. Eftersom jag var skadad i höstas så kunde jag inte ställa upp mot den då väldigt otränade Arto, men fram till tävlingen under dessa sex år hade vi en härlig kamp i kaxighet. (http://www.ifkgbgol.nu/mer_nyhet.php?id=336)

Kan inte fatta att en person med så mycket kunskap om människokroppen kunde gå bort, som gett en så mycket tips om träning och tävling...

Många tårara har fällts. Fick Johnny Springer Bort Sig skivan i pris på Gbg 5-dagars som 10-åring. Jag tyckte att Arto var så cool och hejade alltid lite extra på honom vid uttagningstävlingar och mästerskap. Att senare ha fått lära känna honom lite granna har betytt mycket.
Tankarna går nu till hans familj och nära.

Hvilket sorgtungt sjokk denne søndags morgen. Alltid livglade Arto er borte. Jeg husker ikke når jeg traff ham sist. Men jeg husker første gangen, tidlig på 1980-tallet, da Arto hadde tatt turen til Venåshytta i Halden for å besøke sin jevngamle kamerat Kjetil Bjørlo og være med på o-fest sammen med Østfold-ungdommer. Fra ung alder hadde Arto venner over hele o-Norden. Jeg husker Arto fra Høst-Øst-reiser, blant annet sammen med Melker i 1988 (!), fra utallige imponerende o-prestasjoner, og fra hans like imponerende bohemaktige livsførsel og væremåte. Og, som flere andre sier: Han hadde alltid tid til å slå av en prat.

Da jeg leste tittelen til denne saken - Arto Rautianen har avlidit - og jeg ikke har sett deg på en god stund, tenkte jeg faktisk:
Arto, hva har du funnet på nå?
Og så hadde du bare vært ute og trent.

Hyggelig å lese at du hadde funnet roen de siste årene. Og derfor, om mulig, enda tristere å lese at vi aldri får treffe deg igjen.

Varme tanker til venner generelt og til familien din spesielt fra Elisabeth og Snils.

Tack (så långt), alla underbara människor, för era hälsningar! För mej som storasyster (och systersönerna Mattias 18 och Jonatan 14), är det härligt att få höra alla orienteringsanekdoter, då man själv inte varit med i den svängen, och jag och sönerna ser hemskt gärna mer av den varan! Det är en märklig känsla att mitt i en förtvivlad gråtattack tvingas dra på smilbanden eller till och med skratta till :-) ...

Det finns ingen tröst när han rycktes bort från Malin som han gifte sig med på Alla Hjärtans Dag, exakt två månader innan, Ella som blir 2 år 1 juni och Anton 6 veckor. Jag har aldrig sett honom så lycklig och harmonisk som när jag hälsat på för lunch efter föreläsning under hans pappaledighet med Ella.

Tack som sagt.

Miriam (en gång Päivi Rautiainen), Mattias och Jonatan

Jag kan inte komma ihåg mitt första minne av Arto för han har funnits där större delen av mitt liv...
Det är svårta att beskriva Arto, han var så mycket.
Jag har inga egna speciella historier om honom men jag har levt på historier från min far och mina systrar.
Dessutom var han ett stöd när jag blev vegitarian efter som man visste att när han lagade mat fanns allt något vegitariskt och han uppskattade alltid min matlagning.
Det kommer bli tomt på kamratgården och årsfesten kommer aldrig bli sig lik igen.

Så otroligt tragiskt att en så bra kille skulle lämna oss så tidigt...Kände aldrig Arto jättebra men jag har två fina minnen av honom. Det första är från min tid i högstadiet för ca. 7-8 år sedan. Arto praktiserade då som idrottslärare på min skola (Buråsskolan) och vi fann snabbt varandra i och med att vi hade löpning som gemensamt intresse. Han orienterade och jag höll på med löpning i Mölndals AIK. Jag minns allas förvåning när Arto roade sig med att springa i full fart mellan skolan och gympasalen (ca. 1 km), detta gjorde han inför dom flesta lektionerna...och detta fick mig att inse att det verkligen gäller att träna stenhårt för att bli bra på att springa. Mitt andra minne av Arto har jag från den tiden runt 95-96 då han satsade lite mer på ren löpning och bland annat deltog i Göteborgsvarvet 1995 (halvmarathon sm, där han för övrigt sprang på 1.10!!) för Spårvägens FK. En dag när jag kom till klubbstugan för att köra ett distanspass på egen hand,var Arto där och min tränare Mats Erixon sa till mig att hänga på Arto för han skulle också ut och köra i Ängårdsbergen. Kul med lite sällskap på träningen tyckte jag! Jag och Arto sprang ca. 60 min. i högt tempo och jag är tacksam för att vi fick den här fina träningsstunden tillsammans. Det var stort för mig som 16 åring att få träna med denna stora orienterare och löpare och Arto var verkligen jättetrevlig och uppmuntrade mig att satsa på min idrott. I denna svåra stund vill jag rikta mina tankar till Artos familj och anhöriga..vi är många som tänker på er.

Jag kommer aldrig att glömma Dig! Sankar dig och det kommer att bli tomt utan dig på Kamratgården, i skogen, på tävlingar, ja överallt kommer du att saknas! Tänker på er!

Jag vill sända mina varmaste hälsningar och tankar till Artos nära och kära !

Helt chockad! Något berusad men ändå någorlunda sansad...VAD FAN ÄR DET FRÅGAN OM? Jag kände (hur fan kan man skriva kände utan att bli helt knäckt) inte Arto speciellt nära men det lilla jag träffat honom övertygade mig snabbt att han var "en av oss". Ja, vad säger man egentligen...oerhört tragiskt och jag lider verkligen med Artos familj.

Har suttit och bara gapat tomt ut i luften i flera minuter nu, läst detta hemska besked om och om igen och kan fortfarande inte få in i skallen att det är sant som jag läser !

Jag hade ingen nära relation till Arto men det skär ändå i hjärtat och det känns som om man förlorat en nära vän.

Många är de gånger som man svurit över Artos POP-OL:s "Perfekta kartor" med skalor som 1:4000, 7000 och 8000 och ekvidistanser man aldrig hört talas om. Sneda meridianer och text tryckt i nordost/sydväst.
Nu önskar man att man bara kunde få svära igen, men det kommer man inte.

Jag pratade med Arto efter Alehofs Lång-KM i höstas och då sa han ett par bevingade ord som etsat sig fast i skallen:

"En person som aldrig varit riktigt vältränad kommer aldrig förstå hur det är att vara riktigt otränad !"

Vi sörjer en stor personlighet, detta är en enorm förlust !

Jag vill sända mina varmaste hälsningar och tankar till Artos nära och kära !

Arto, du var först idol, sedan blev du en fin kompis. Som stor senior gick du gärna fram och pratade med oss smågrabbar. Dina fina egenskaper har sedan länge varit en sådan självklarhet att man tog dom för givet. Nu blir tomheten stor. Stora tårar faller när jag läser om alla fina minnen du skänkt din omgivning.

Jag saknar dig.

Tack för allt Arto!
Jag kommer ihåg
+ Johnny Springer Bort Sig - vilen kult det blev under OL-gymnasietiden!
+ hur imponerad och influerad jag blev när ni, som juniorer, satte seniorerna på plats i inledningen av Jukola -87
+ när jag lärde känna dig i Belgien -88 och hur kul det var hela resan
+ dina insatser på flera O-ringen spex
+ när vi slog vad om sträcksegrar på träningarna i Tyskland -93 och hur jag slog dig med ca 25 hundradelar till första kontrollen en av dagarna
+ utklassningen på klassiska VM-testen -93; man trodde att det var en ny världsmästare på gång
+ ditt engagemang och utmärkta ledarskap under SOFTs uppföljningsläger under flera år
+ de många hårda och roliga träningarna
+ din optimistiska och obekymrade framtoning

Låt den glädje som Arto gav oss, nu ge oss energi när sorgen är stor!
Mitt största medlidande med Artos familj.

Utan någonsomhelst personlig anknytning till Arto så skickar jag här mina tankar till familj och vänner.

Det var med stor sorg og afsavn, at jeg hørte nyheden om Artos dødsfald. I 5 år i IFK Goteborg lærte jeg Arto at kende som en utrolig varm, åben og humørfyldt kammerat. Han vil altid være i mindet hos mig og alle de andre danskere, som har løbet i IFK Goteborg.

Jag träffade Arto första gången som ledare på ett USM-läger i Surahammar 1983. Jag blev till min stora förvåning med marginal slagen i pannkaksätartävlingen. Vi hade alla väldigt roligt på detta läger. Det var nog så när Arto var med, det blev trivsamt. I sina tidiga projekt var det inte så noga med planeringen. 1992 arrangerade Arto
O-ringendiscot i Scaniarinken med ett dussin funktionärer, varav en handfull var förtvivlade vakter bland 800 vilda orienteringsungdomar. Kassan lämnade Arto in till arrangörerna över natten. Nästa dag stod det konkurs på dörren. Hårt, men det var bara att gå vidare.
Arto blev det han ville vara, en ansvarsfull far och ledare. Arto arbetade från det nyinköpta huset, vilket gjorde far och dotter oskiljaktliga. I början av april blev Arto tvåbarnsfar när Malin födde honom en son. Artos liv ändades mitt i hans lyckligaste dagar.

Jag hade förmånen att resa runt med Arto i Australien i tre månader vintern 1991-92. Med minimal reskassa blev det ändå en rik upplevelse på alla vis tack vare Artos lättsamma sinne, stora kontaktnät och härliga självförtroende. Han var en dörröppnare av stora mått, och den som lärt mig mest om hur riktig vänskap skapas. Artos packning på den här tremånadersresan bestod av 5 t-shirts, tre shorts, sandaler, en hatt, OL-kläder och en stor väska fylld med OL-skor. Tack för allt Arto, du satte verkligen färg på tillvaron!

Ibland blir livet fort tråkigt. Satt och tittade på melodifestivaln och Anette ville då gå in och titta på bilderna Arto tog på Återträffen i Åmål för någon vecka sen. Chocken är svår efter detta. Mitt första minne av Arto var när han skulle PRYA på OL-gymnasiet och han bodde hemma hos mig. Det var en annorlunda vecka minst sagt! Arto var alltid annorlunda men på ett positivt sätt. Jag minns särskilt Artofesterna i Åmål med synthmusiken dånande. Ett annat minne är från ett VM-läger i Tjecko någon gång i början av 90-talet. Arto och jag delade rum och väntade på Melker K som skulle komma ner någon dag efter oss. Tidigt på morgonen kom Melker in genom fönstret efter ett dygns resa och somnade bums. Nu är båda dessa glada kamrater borta. Det var svårt när Melker gick bort och just nu känns det lika svårt igen.

Tack för många roliga minnen tillsammans!

Min och familjens tankar går till Artos familj i denna svåra stund

Per-Anders, Anette, Sara och Emma Bergman

En av de mest färgstarka profilerna inom vår idrott har lämnat oss, och orienteringssverige har därmed blivit lite gråare. Landslagslöparen, spexaren, dagdrivaren, ledaren, bohemen och eldsjälen Arto lämnar ett tomrum efter sig som inte kan fyllas. Jag känner mig sorgsen men kommer att minnas Arto som en varm och positiv människa att se upp till. Tankarna går förstås också till familj och klubbkamrater. Tack för att du var den du var.

Kære Arto
Tak for alt. Jeg mødte dig første gang sommeren 1984, hvor vi mødtes i en match mellem seniorer fra Bohus-Dalslen mod Nordkredsen (NordJylland). Du var som 16-årig med, men vandt alligevel over alle os seniorer. Siden har jeg med glæde truffet dig mange gange siden til løb i Sverige, Danmark og andre lande, til landskampe og mesterskaber, til træning og til fest. Altid var du positiv og glad. Du var en stor støtte for vore danske løbere i IFK. RIP.

Ocksa jag är chockad. Som Mia skriver, att ha träffat honom för tva veckor sedan och ha festat med honom, hans glädje fanns som alltid, livslusten, och hans "träningsnarkoman" som han sjöng. Det känns overkligt, fel. Manga härliga minnen finns ifran tiden med honom i Majorna, eller när han hjälpte till som vikarje/tränare i Amal. När han kom med sitt band och övade för en ny skivinspelning. Han var först att hälsa pa pa sjukhuset (samma som sin dotter nyligen föddes) när sonen Rasmus föddes. - Nu var familjen detta som gällde för honom. - För mig känns kanse som en liten tröst att han redan 1993 sade att han inte är rädd för att dö da han redan har upplevt ett sadant rikt liv som manga andra aldrig kommer att göra under hela livet(sa han fortsatte att träna under tränings- och tävlingsförbudshalvaret). - Arto saknas och tankarna gar till Malin och barnen.

Jag förstår ingenting. När jag pratade med Arto för ett par veckor sedan på Åmåls återträff så berättade han om barnen och det riktigt lyste lycka om honom. Han sa så här: ”Jag har blivit en ny människa nu. Jag har lämnat det gamla livet bakom mig”. Han var så strålande glad och det är med sorg jag tänker på att han knappt har fått uppleva det ”nya” livet som tvåbarnsfar. Tankarna går givetvis till sambo och barn.

Vad hände?

Vi är chockade av nyheten.

En av OL-Sveriges mest färgstarka personligheter har försvunnit. Det är inte mer än två veckor sedan man såg Arto dansa omkring och leva livet till tonerna från "Träningsnarkoman" i Åmål. Inte kunde man ana att något så sorgligt skulle inträffa.
Vila i frid Arto!

Världen är bra grym i bland. Inte kunde man tro detta när man mötte Arto på klockaberget för några veckor sedan, ute på ett träningspass. Det var med mycket värme och kärlek han berättade om barnen då och jag sörjer verkligen med familjen hans idag. En unik personlighet som försvann.

Arto,en oerhörd sorg drabbade min familj när Din mamma Mirja ringde och berättade det hemska sent på fredagskvällen. Du var en av de mest fantastiska människor jag någonsin mött-och inte bara som orienterare. Du lärde mig att se livet med andra ögon. Jag minns när du byggde staketet på framsidan av vårt hus. På räkningen fanns att läsa (efter två veckors arbete):Kostnad 2000:- (Arbete 100:- Ingenjörskonst 1900:-) Vi tänker i dag på Malin, barnen och Mirja. Vila i frid,Arto!!

Även om jag inte kände Arto personligen har man många minnen av honom. Detta har att göra med att han var en sån färgstark person som man inte kunde missa att lägga märke till. Jag kommer ihåg när han dök upp på en tävling i trasiga avklippta jeans och skrynklig skjorta. Med sig hade han sina OL-prylar i en skokartong!!! Det är så jag minns Arto. Hur det gick på tävlingen... jag tror han vann!

Just nu går tankarna naturligtvis till familjen!

Vila i frid Arto!