Rädsla
Arto gjorde en alltid orolig att det skulle hända honom något, om jag minns rätt
var han 13 ggr på akuten under sina första 10 levnadsår: T ex:
Han svalde en femöring av den stora modellen, en axel till en leksaksbil mm, petade in en
alltför slät stor pärla i hörselgången, som vad jag förstår var
väldigt komplicerad att få ut. Fick ett fiskedrag tvärs över ögat, tursamt nog
med en krok i yttervrån och den andra i innervrån, kunde inte knipsas, fick
sågas loss med något kirurgiskt instrument.
Jag är rädd att jag var skyldig till hans första nyckelbensbrott, att jag nog knuffade ner honom från soffan en gång,
och att jag en gång när han åkte efter mig på en matta jag drog över parketten, gjorde ett ryck som kostade honom att ett par
mjölktänder gick i förtid... Andra gången han bröt nyckelbenet hade de varit fem som åkt nedför backen på en snowracer.
Han skrapade upp precis hela kroppen när han tappade greppet om cykelstyret av "krullorna" på grusvägen i sista nedförsbacken till badsjön.
(Jag tyckte allt att jag fick väldigt lite uppmärksamhet i o m allt detta, men fick "revansch" vid 13 genom att bli påkörd av en bil när
jag skulle cykla över riksvägen och bryta benet, sväva mellan liv och död i tre dagar -varför jag lever har jag undrat...
-det var inte för att springa då benet blev kortare än det andra)
Anmärkning (12/8, texten skriven början juli):
Kommer plötsligt ihåg att ett av akutbesöken i barndomen var efter en frontalkrock med långtradare(!) som plötsligt dykt upp bakom en kurva på en smal väg.
Vi var tre icke fastspända barn i baksätet (på den tiden trodde ingen det var farligt att sitta i baksätet...),
han satt i mitten och for fram så han fick blodutgjutelser i halva ansiktet (igenmurat öga mm). Undertecknad bet sig i
insidan av ena kinden, den andra tjejen hände det inget på vad jag minns.
Hennes mor i framsätet fick blåmärken efter bältet, vår styvfar lite skador på knogarna (det var samåkning med folk ur två familjer till Stockholm/Finland). Händelsen ledde nog till Artos
tro på 244/245 som säker bil för man kunde verkligen se att kupén var intakt, motorn ihoptryckt som ett dragspel...
Sen hände väl inga olycksfall, konstigt nog när han tog större risker.(anm: jag blir påmind om pinnen han fick genom foten när jag läser artikeln i O-ringentidningen nr 4/03) Jag var rädd att något skulle hända, t ex när han åkte
långfärdsskridskor över Gullmarsfjorden eller när han skulle rita kartor på Tasmanien, som har mest giftormar i världen.
"Orienterardöden" gav efter Melker Karlssons bortgång och samtal med Arto, som avslöjade hur hårt det tog på honom, den värsta upplevelsen för mig personligen.
Jag vaknade en dag av mardrömmen att Arto begravdes, hans kista sänktes ner, och jag tolkade det som någon form av syskontelepati, en delad ångest.
Riktigt riktigt obehagligt är att betraktandet av nedsänkningen av hans kista var en sanndröm, om än 11 år senare. Och jag har aldrig drömt något så kraftfullt annars,
i klass med detta vore att drömma motsvarande om mina söner.
(dödsorsaken är inte färdigutredd i skrivande stund, så spekulationer undanbedes)
En viss känsla fanns, att vi kunde förlora honom när som helst, men sannerligen inte när han nu varvat ner och slagit sig till ro!
Eller ska man se det såhär?:
När "the Champ" lämnade ifrån sig sina superkrafter för att bli en vanlig dödlig,
blev han också sårbar...