Stolt syster

Rotar fram ur de genetiskt betingade pappershögarna, jättevykortet på orienteringslandslaget -93, som Arto skickade på väg till USA. Det har legat och skrynklat sig i någon halvaktuell hög sedan dess, för att själv kunna ta fram och vara stolt en stund och läsa baksidans pik.

Ur källarförrådet kom för en tid sedan fram ett tjugo år gammalt klipp från Lilla Edets-posten med rubriken "Arto vann allt!", som han själv fick läsa på sitt sista besök. Vinjetten: "Arto Rautiainen från gipen dominerade helt vid distriktsmatchen i orientering mellan Bohuslän/Dal och nordjylland. 16-årige Arto vann herrklassen individuellt med 18 sekunder på lördagen och avgjorde söndagens budkavle som sista man i Bohuslän/Dals första lag" Klippet har suttit uppe på väggen i min dåvarande bostad av spåren att döma.

95 hängde jag stolt upp klippet på etappsegern i femdagars på jobbet, ack vad jantelagen slog till, ingen pratade med mig på flera dar... Med magnet hänger ännu på frysen: "Blåvit dominans på Herrestadsfjället- Rautiainen/Dahlberg snabbast" Herrarna bjöds på dusch och lunch efter tävlingen, som vanligt. När jag skulle ta fram foton och tända ljus när detta förfärliga hände, upptäckte jag att Arto redan fanns i alla rum. Sönerna har bägge postern från Jukolakavlen 98, med morbror i skala 1:2 t ex.

Förstod du någonsin HUR stolt jag var? -med diskretion efter jag bytt namn efter min skilsmässa. Jag vet i alla fall att jag sedan när du var besviken över att framgångarna inte var som förr sa "Du är världsbäst ändå" eller "Du är bra som du är" men det är ju inte samma sak...